Frånvaro
En mycket plötslig och oväntad blixt dödade vårt modem förra veckan, därav de senaste dagarnas frånvaro.
Har hälsat på Linda i Göteborg i helgen. Underbart att träffas igen, efter nästan ett år. Allt är som vanligt när vi är tillsammans, vi pratar på och förstår knappt att tiden gått. Men kortspelen i korridorerna är långt borta nu, liksom Tobbe i skåpet, raden av Läkerol under bänken i sal 75, Johnny Depp-kvällarna och de trötta tyskalektionerna. Det är i stort bra att det är långt borta. Men ibland saknar jag det där att det var vi tre. Anna, Linda och Mio mot resten av den fåniga världen.
Blev så förbannat dissad av en tant på jobbet idag. Ingenting jag gjorde var rätt, verkligen ingenting. Det är hårt att ta hand om pensionärer. Oftast är de ju rara och trevliga, men ibland är de ganska jävliga. Har ingen riktig lust att jobba fyra dagar till den här veckan, men jag har inte mycket till val.
Försjunker i Wolf Totem. Fantastisk bok, synd att den inte finns i Sverige så att jag kunde säga åt er att låna/köpa den. Den är kall och hård, fast fin och filosofisk. Vargar framstår som allt mer fascinerande varelser. Vore onekligen intressant att se vilka reaktionerna skulle bli om den kom ut i Sverige, med alla varghatande byfånar här i Dalarna. De kanske skulle behöva läsa den och fundera lite över sådana saker som naturlig balans.
Lyssna på: Jens Lekmans Night falls over Kortedala, för att (åter)upptäcka vad riktigt, riktigt bra pop egentligen innebär. Det är en fantastisk skiva, på alla sätt och vis. Varenda låt är klockren, med en röst som på något vis känns lite gammaldags och texter som inte liknar några andra. Andraspåret Sipping on the sweet nectar är min favorit. Minns en Jens Lekman-spelning på Peace & Love för kanske fem år sedan. Han hade en ful hatt på sig, spelade ukulele och såg ganska rädd ut, men var ändå så hjärtevärmande rar och sjöng så fint att det inte gjorde något att det regnade. Det är det som är riktigt, riktigt bra pop.
Har hälsat på Linda i Göteborg i helgen. Underbart att träffas igen, efter nästan ett år. Allt är som vanligt när vi är tillsammans, vi pratar på och förstår knappt att tiden gått. Men kortspelen i korridorerna är långt borta nu, liksom Tobbe i skåpet, raden av Läkerol under bänken i sal 75, Johnny Depp-kvällarna och de trötta tyskalektionerna. Det är i stort bra att det är långt borta. Men ibland saknar jag det där att det var vi tre. Anna, Linda och Mio mot resten av den fåniga världen.
Blev så förbannat dissad av en tant på jobbet idag. Ingenting jag gjorde var rätt, verkligen ingenting. Det är hårt att ta hand om pensionärer. Oftast är de ju rara och trevliga, men ibland är de ganska jävliga. Har ingen riktig lust att jobba fyra dagar till den här veckan, men jag har inte mycket till val.
Försjunker i Wolf Totem. Fantastisk bok, synd att den inte finns i Sverige så att jag kunde säga åt er att låna/köpa den. Den är kall och hård, fast fin och filosofisk. Vargar framstår som allt mer fascinerande varelser. Vore onekligen intressant att se vilka reaktionerna skulle bli om den kom ut i Sverige, med alla varghatande byfånar här i Dalarna. De kanske skulle behöva läsa den och fundera lite över sådana saker som naturlig balans.
Lyssna på: Jens Lekmans Night falls over Kortedala, för att (åter)upptäcka vad riktigt, riktigt bra pop egentligen innebär. Det är en fantastisk skiva, på alla sätt och vis. Varenda låt är klockren, med en röst som på något vis känns lite gammaldags och texter som inte liknar några andra. Andraspåret Sipping on the sweet nectar är min favorit. Minns en Jens Lekman-spelning på Peace & Love för kanske fem år sedan. Han hade en ful hatt på sig, spelade ukulele och såg ganska rädd ut, men var ändå så hjärtevärmande rar och sjöng så fint att det inte gjorde något att det regnade. Det är det som är riktigt, riktigt bra pop.
Kommentarer
Trackback
