[rubrikvägran]
and the people who love me still ask me
"when are you coming back to town?"
and I answer quite frankly, "when they stop building roads
and there ain't no more highways to be found"
and I answer, quite frankly, "when they stop building roads
and all god needs is gravity to hold me down"
Alison Krauss, jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Gravity säger allt.
För nu är bort den enda tänkbara riktningen. Hemma gnager på mig, sliter i mig, får mig att stelna och tröttna. Folk får göra vad fan de vill, men jag tänker inte göra dem permanent sällskap i den trygga världen innanför 50-skyltarna. Det här livet är redan för mycket, jag fastnar i en irriterande blandning av trötthet och rastlöshet. Men om 1,5 månad är jag långt, långt härifrån igen. Fråga inte när jag kommer tillbaka.
Fast Bastberget vill jag aldrig riktigt bort ifrån. Jag vill aldrig släppa bergen som skymtas ovanför trädtopparna, långt borta. Jag vill aldrig släppa den fullkomliga tystnaden och frånvaron av allt utom det allra enklaste. Samtidigt som jag längtar tillbaka till Beijings puls och vansinne så funderar jag ibland på att bara flytta till Bastberget för gott och ägna dagarna åt att elda, hugga ved, dricka kokkaffe och läsa alla de där böckerna jag inte läst än.
I Bastberget läser jag alltid Dan Andersson. Det ligger ett ganska slitet exemplar av hans samlade dikter på hyllan strax under taket. De passar så perfekt där ute, i de gudsförgätna (eller kanske välsignade) skogarna. Det är precis de där skogarna han beskriver, milorna och kojorna kunde lika gärna ha varit de som fanns där. Dan Anderssons dikter är nog de första jag läste på riktigt, de första som tog tag. Spelmannen, Sista sången, Karis-Janken, Snöharpan. Nu känns en del av det jag tyckte så mycket om då ganska sentimentalt, men annat har växt. Det kommer aldrig att släppa taget. Bastberget är hemma, ett fint hemma som inte kväver och tröttar ut, och Dan Andersson påminner mest av alla om detta hemma.
Och idag har jag skrivit något riktigt igen.
"when are you coming back to town?"
and I answer quite frankly, "when they stop building roads
and there ain't no more highways to be found"
and I answer, quite frankly, "when they stop building roads
and all god needs is gravity to hold me down"
Alison Krauss, jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Gravity säger allt.
För nu är bort den enda tänkbara riktningen. Hemma gnager på mig, sliter i mig, får mig att stelna och tröttna. Folk får göra vad fan de vill, men jag tänker inte göra dem permanent sällskap i den trygga världen innanför 50-skyltarna. Det här livet är redan för mycket, jag fastnar i en irriterande blandning av trötthet och rastlöshet. Men om 1,5 månad är jag långt, långt härifrån igen. Fråga inte när jag kommer tillbaka.
Fast Bastberget vill jag aldrig riktigt bort ifrån. Jag vill aldrig släppa bergen som skymtas ovanför trädtopparna, långt borta. Jag vill aldrig släppa den fullkomliga tystnaden och frånvaron av allt utom det allra enklaste. Samtidigt som jag längtar tillbaka till Beijings puls och vansinne så funderar jag ibland på att bara flytta till Bastberget för gott och ägna dagarna åt att elda, hugga ved, dricka kokkaffe och läsa alla de där böckerna jag inte läst än.
I Bastberget läser jag alltid Dan Andersson. Det ligger ett ganska slitet exemplar av hans samlade dikter på hyllan strax under taket. De passar så perfekt där ute, i de gudsförgätna (eller kanske välsignade) skogarna. Det är precis de där skogarna han beskriver, milorna och kojorna kunde lika gärna ha varit de som fanns där. Dan Anderssons dikter är nog de första jag läste på riktigt, de första som tog tag. Spelmannen, Sista sången, Karis-Janken, Snöharpan. Nu känns en del av det jag tyckte så mycket om då ganska sentimentalt, men annat har växt. Det kommer aldrig att släppa taget. Bastberget är hemma, ett fint hemma som inte kväver och tröttar ut, och Dan Andersson påminner mest av alla om detta hemma.
Och idag har jag skrivit något riktigt igen.
Kommentarer
Trackback
