sharlan

Jag sitter på fleecefilten med dalahästar på, har sparkat av mig skorna. Dricker rödvin ur ett plastglas, skickar ett sms till någon jag saknar. Till höger ett träd, sådana där mäktiga lövträd som bara finns i södra Sverige; framför mig en scen, överallt människor. Till min stora förvåning syns snart Christian Kjellvander på scen, som en schysst bonus redan innan det riktiga dragit igång. Han och hans svalt tjusiga fru sjunger några av hans låtar ackompanjerade av enbart gitarr. Portugal är alltid en svidande vacker låt.

Snart mer folk framför scenen, jag inser att det är lönlöst att sitta ner, och att sittplatser trots allt är till för gamlingar. Precis när jag svept vinet och tänker resa mig upp rör det på sig, snart står självaste Leonard Cohen på scenen. Leonard Cohen, på riktigt. Det är lite som att Gud själv skulle uppenbara sig framför mig. Han är gammal, karln, han ser lite ut som någon som dragit på sig kostymen och rymt från äldreboendet där jag jobbar. Fast med hatten på ser han egentligen mest ut som en åldrad mafioso, den där som de andra maffiagubbarna börjar skuffa undan lite, för att han kanske är lite för gammal för att vara med och ta viktiga beslut om vilka som ska röjas undan härnäst. Han ser så glad ut. Så fantastiskt lycklig över att tusentals människor kommit dit för att lyssna på honom.

Första låten: Dance me to the end of love. Jag ringer Ashi. Egentligen har Cohen ända sedan 80-talet tyvärr ägnat sig åt att dölja sina briljanta texter i ganska tråkplastig musik som ofta ligger farligt nära hissmusik. Men det gör ingenting. Det gör ingenting när han börjar sjunga, med rösten som aldrig varit bra och inte blivit bättre med åren, men som ändå är så jävla... bra. Hans körtjejer har röster, och de tittar vördnadsfullt på honom, som om de är hedrade över att få stå på samma scen som honom. Han presenterar dem om och om igen, liksom resten av bandet. Han verkar beundra dem.

Det är bara hits. Det är Suzanne, det är Hallelujah, det är So long Marianne, det är Who by fire. Det är Tower of song med lägstatoner så låga att jag darrar till. Cohen dansar omkring så mycket som hans 73 år tillåter, fäller små självironiska kommentarer och är alldeles galet charmig. Han skrattar till när publiken jublar åt hans taffliga synthplinkande på Tower of song. Han säger att "I'm not the kind of man that keeps his revelations to himself" och fnissar. Han sjunger I'm your man, och det är nästan sexigt. Kanske för att han vet att han själv inte är det minsta sexig längre, och att han därför sjunger saker som "If you want a lover, I'd do anything you ask me to" med hundra gånger mer självdistans än man någonsin hade väntat sig hos en sådan avgrundsdjup självmordspoet. Han har nog insett att han inte har något kvar att bevisa längre. Men han är inte kaxig, han tackar oss gång på gång för att vi kommit dit, till "this beautiful garden" och gjort det till en sådan minnesvärd kväll.

Take this waltz tillägnas Göran Tunström, han sjunger den och går ut. Sedan kommer han in igen. Och avslutar igen, med First we take Manhattan. Och så kommer han in igen. Han läser If it be your will som sedan sjungs av två av körtjejerna. Sen kör de Closing time, och i slutet tar han små hoppsasteg ut från scenen. Nu är det slut. Kunde man tro. Han kommer ut en tredje gång, hänger på sig gitarren och sjunger I tried to leave you. Vi skrattar. Det är definitivt inte en av hans mest kända låtar, men den är icke desto mindre den perfekta avslutningslåten. Näst sista textraden är mitt gamla favoritcitat. "Well my bed is kinda narrow, but my arms are open wide." Och så sista raden. "And here's a man still working for you smile." Och vi ler. Sedan lämnar bandet sina instrument, de ställer sig på en rad och sjunger en något psalmartat i stämmor. Med detta lyfter S:t Cohen sedan på hatten, ler, tackar oss än en gång, vinkar och går ut.

Jag traskar ut från Sofiero med ett fånigt leende på läpparna. Jag har sett Leonard Cohen, på riktigt. En av de största och viktigaste, livs levande framför mig. Det gör inget att han inte körde något alls från Songs of love and hate, det gör inget att Skånetrafik fuckar upp genom att sätta in alldeles för få bussar tillbaka till Helsingborg, det gör nästan inget att det var så många irriterande 50-plussare i publiken, fällandes kommentarer av typen "nämen där kan du väl inte stå, då ser ju inte jag nånting!". Nu har jag sett två av de tre stora hjältarna live, nu fattas bara Tom Waits för att jag ska kunna dö nöjd. Jag har sett Leonard Cohen, på riktigt. Fy fan vad bra det var.