sharlan

Vi håller med varandra om väldigt mycket, nästan allt. Men så glider vi in i en diskussion om dödsstraff, och plötsligt förvånar han mig. Han som är vegetarian och pratar varje livs värde säger att man lika gärna kan ha ihjäl människor som inte bättrar sig. Visst, man kan få två chanser, kanske tre, men om du fortsätter att döda kan du lika gärna dö själv. Jag ropar stopp stopp stopp! så där kan du inte säga. Döda för att visa att det är fel att döda, nej, nu får du fan skärpa dig. Men han har faktiskt tänkt igenom det. Vi bråkar vidare, och jag börjar fundera om det kanske faller tillbaka på religionen. Att jag är vuxit upp i något slags kristendom, i en vända andra kinden till-mentalitet, något jag inte ens tänkt på, jag bara tycker att det är så. Självklart är det fel. Det sitter någonstans i ryggmärgen, även om jag själv inte känner mig så särskilt religiös längre, och även om Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Det påverkar oss ändå. Han å sin sida betraktar frågan från sin till största delen ickereligiösa synvinkel, där det inte finns något gudagivet rätt och fel. Där vända andra kinden till gång på gång bara är naivt. 
Jag tycker fortfarande att han har fel, men jag tycker om att prata med någon som vänder uppochned på saker.

Snö, igen, i natt. Kläderna jag hängt ut på vädring är blöta, och snön har samlats i vecken längst ner på jeansen. Våren dröjer även här.

Fyra fina band på Yugong Yishan i lördags. Först White bestående av trummis och synthsnubbe, envist producerande allsköns oljud och ekon. Sedan de alldeles fantastiska AV Okubo, bestående av fyra personer liksom hämtade från varsin värld: en basist klädd exakt som Sid Vicious, en snygg trummis som kunde ha platsat i ett japanskt snyggpunkband, en gitarrist med kofta och randiga byxor och håret klippt och färgat ungefär som mitt ser ut en dag med hög luftfuktighet, och slutligen en kort sångare i leopardmönstrad jacka och konstig skinnkeps. De spelade kick-ass synthig punk, och det var grymt bra. Därefter äntrade Xiao He scenen, med en Macbook och en gitarr. I bakgrunden flimrade bilder på månen och stjärnhimlen förbi, och han sjunger, låter, klappar, ler, liknar ingen annan. Slutligen: Carsick cars. Ett Beijingskt rockmonument i form av tre killar i rutiga skjortor och tajta jeans. Bandet vars mest kända låt handlar om ett cigarettmärke. "Ska du röka så ska du röka Zhongnanhai!" Alla sjunger med. 

Ny vecka, jag tar helg. Funderar på Hongkong och ska snart träffa Jessicas kusin Weihua.