sharlan

På min gata i stan. "Fira de två konferenserna genom att vara en civiliserad, artig Beijingbo". De två konferenserna är något slags möte med representanter från alla provinser, enligt skeptiska vänner till mig ett stort låtsasmöte där man röstar om saker men inte har möjlighet att rösta emot. "Har vi rätt eller har vi rätt", liksom.

Jag gick förbi här i fredags. Då stod det hus här. På lördagsmorgonen var två feta grävskopor i färd med att slå omkull dem. På söndagen såg det ut så här. Borta, rivet, hejdå. Jag funderar på den lilla tanten som brukade stå i dörröppningen och titta på folk. Varje vecka dör folk, mest gamlingar, dör för att de vägra lämna sina hus, även när man börjar riva. Till slut kör man bokstavligt talat över dem, de blir levande begravda i rasmassorna.

Företagsamhet. Som R säger, att de flesta trots allt har mat att äta i det här landet beror rakt inte på regeringen. Det beror på att de är ena jävlar på att försörja sig. Alltid finns det något att sälja, något att tjäna en yuan eller två på. Som att sälja grillspett utanför tunnelbanestationen. Portabel grilltunna, blandade grillspett, några flaskor vatten, bara att sätta igång.

Gulou Xi Dajie, västra trumtornsgatan. Om man svänger höger här kommer man hem till mig.

Här brukar jag äta ibland, mest för att det ligger ungefär två minuters promenad från min dörr. Och för att det kostar i genomsnitt åtta yuan att äta sig mätt.

Här bor jag, i det orangebruna huset.

"Det här stället är väldigt Beijing," sa någon. Och ja, det här är Beijing, på gott och ont. Jag gillar vårt hus, så när som på det faktum att vi bor på första våningen, vilket innebär utsikt över absolut ingenting. Bilder på mitt rum kommer så snart jag städat (framåt midsommar, kanske).