sharlan

Det är måndag, min helg har börjat. Det är solsken, igen, efter gårdagens anfall av blötsnö. Blötsnö i Beijing i mitten av mars. Det är 2012 som närmar sig, säger man. Men nu skiner solen, och det blåser, och jag tittar på en stackars istapp på huset mitt emot, som snart, alldeles snart kommer att ramla ned.

Jag lyssnar på Lonely China Day och ser fram emot torsdagens spelning alldeles gränslöst mycket. Chanserna är goda att det blir det vackraste som händer i Beijing 2010. Rachel ska också dit, schyssta Rachel från Hong Kong, som jag hängde med i fredags. Hon är den enda jag hittills träffat som är lika insnöad på Beijingrock som jag är, som säger "ja, Li Zhi! han är ju bäst!" och så. På fredag ska vi se Zuo Xiao Zu Zhou också. Jag jobbar till kvart i sju, och konserten börjar sju. Jag jobbar på en lösning. Musik går före jobb (?).

I övrigt, de senaste dagarna: Avatar, till slut (mer imponerande än bra); en längtan efter nya kläder; pengar; Gangzi i dålig form på folkmusikhaket (men fortfarande i Adidaskläder); Ajinai i bra form på folkmusikhaket; snöbollskrig; tunnelbanefärder i all oändlighet; fina kantiga händer; att vara en nattkatt; livet som det ska vara.

Nu ramlade istappen ned.

Och så sprang jag på en rättvikare på couchsuringmötet i onsdags, och det var bara stört. "Nej men hej Marcus!", på en liten bar i Shuangjing. Jag minns att Svante sa något om att han var i Kina i höstas eller så, men världen är ändå löjligt liten. Från midsommarfirande i Vikarbyn 2006 till en onsdagsöl i Beijing 2010. Det känns nästan som att någon driver med en.