sharlan

Our love is a flower that blossoms in China
Cigarettes in boxes, with roses and cranes
I write your short name on my wrist in China
Ink so black that night you're renamed
Oh, and trouble in the name

Oh Shanghai, who do you belong to
Who do you care for, and who do you forget?
Admit I got lost in your embrace
What to care for and what to forget

Frida Hyvönen: Oh Shanghai

Så kan den också uttryckas, den där känslan jag har nu. Inte för att jag riktigt förlorade mig själv i Shanghais asfaltsfamn, jag tycker inte ens särskilt mycket om staden, men den här låten är ändå så precis. Så just nu. Shanghai, vem tillhör du egentligen? Kina, vem är du och bryr du dig ens? Jag har heller inte skrivit någons namn på handleden, men jag minns hur jag skrev ett kinesiskt namn i sanden en gång, på Shilaoren-stranden i september, i början innan jag liksom visste något. Jag hann knappt skriva klart namnet förrän en våg kom och sköljde bort det, och det var just det jag hade tänkt. Att det skulle sköljas bort, att allt skulle följa med namnet ut i havet och inte komma tillbaka. Som en ny start i min nya stad. Det blev inte riktigt så, men det var ett försök. Först nu, ett år senare, känns det som att det oupphörliga sommarregnet sköljt bort alla känslor jag försökte göra mig av med där på den vidsträckta stranden i Qingdao. När jag gått varvet runt och kommit tillbaka till en sommar som känns nästan exakt som den förra, då jag nästan drunknade i de där känslorna. Ändå är allt annorlunda nu. Allting har förändrats.

Det är söndag men jag tror att det är måndag. Jag är nedtröttad till amöbastadiet men kan inte sova på nätterna. Jag lyssnar på Zhou Yun Peng i sängen och tycker om hans allvarliga, på något vis omoderna röst. Sedan släpar jag mig upp klockan sex och åker till jobbet, alldeles för trött för att köra bil. Håll er borta från riksväg 71 mellan Mockfjärd och Floda mellan klockan halv sju och åtta på morgonen.

Men jag har planer som gör mig glad. Först Rättvik på tisdag, givetvis med kamrat Kristiansen i ena handen och ett vinglas i den andra. Kanske träffar vi några av våra gamla fosterbarn från Golfvägstiden, de som slaggade på soffan lite då och då, i ett annat liv då vi bodde granne med Burk-Erik. Säkerligen träffar vi en massa raggare, det är ju Classic-cruising. Egentligen är jag ack så ointresserad av bilar och rockabilly och fascinationen för sydstatsestetik. Men hej vi bor på landsbygden, man får vara glad att det händer något alls. Och Rättvik är fint och hemma oavsett, speciellt om Marie är med. Det är över två år sedan vi flyttade därifrån. Konstigt att tänka sig.

Och så är Way out west-biljetten köpt och klar. Upptäckte att Wolfmother och Röyksopp lagts till på artistlistan. Det kommer att bli grymt, det där. Det är en schysst festival, lite mer städad än Hultsfred, lite intressantare än Peace&Love (åtminstone i år), lättillgängligt i en stor stad. Dit med Marie, bo hos Linda, och Mio kommer också ner. Innan dess leka med Ashi och Sanna i Linköping. Det låter ju som en vecka nästan för bra för att vara sann, med alla de allra bästa.

Annars ser jag på MASH och kinesiska såpor, läser Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann & Kunzelmann (mycket bra hittills), har lite ont i ryggen, försöker dricka mindre kaffe, lyssnar på Quan om och om igen, och väntar på ett samtal, nej två, från Tyskland. Det är så stilla, allting, nästan overkligt.

Träffade snygga Mio idag, för första gången på ett år. Vi åkte till världsmetropolen Borlänge, for  till ett second hand/loppis/nånting-ställe i Åselby (Emmaus var stängt). Jag försvann givetvis ned i lådorna med vinylskivor (har ju inga direkta lägenhetsplaner för tillfället, så det är ingen poäng med att gå loss på funkigt 70-talsporslin och roliga lampor). Först hittade jag nästan inget, förutom en Mamas&Papas-lp. Men sedan! Sedan hittade jag en massa lådor med riktiga skivor. Inte bara det vanliga dansbands-, Boney M- och Rod Stewart-tjafset man brukar hitta där det finns begagnade lp-skivor, utan riktiga, intressanta skivor, inlämnade av någon med smak. Det var givetvis förödande för min ekonomi, men en fröjd för resten av mig. Efter hård sållning och många suckar lyckades jag nöja mig med sju skivor. Det blev Bowies Space oddity, Black Sabbaths Master of reality, en skiva med Soft Cell, en med Pet Shop Boys (mest för att den var billig), Springsteens The River (jäklar vad snygg karln är på det omslaget!), och slutligen tog hjärtat ett lyckoskutt när jag hittade både Easter och Radio Ethiopia med Patti Smith. Det där med att köpa cd-skivor känns ju för evigt över, men vinyl-skivor är fortfarande sexiga.

Börjar jobba imorgon 6.45. Snälla skjut mig någon.

Och så ska jag ju säga att det var grymt trevligt att träffa Mio idag. I augusti åker vi ner till Linda. <3

"We can't let you operate, Frank, you look like an ad for death."

Det finns nästan inte ord för hur mycket jag tycker om MASH. Färgskalan och de fåniga ordvitsarna. Hawkeyes minspel och Radars röst. Klingers klänningar och Franks löjligheter. Oceaner av trams, och så mitt i alltihop ett stort allvar, eviga påminnelser om att serien utspelar sig mitt under brinnande krig, och att kriget helt saknar humor, även om stollarna på fältsjukhuset inte gör det.

Kör till jobbet i spöregnet, har PB33 i hörlurarna och vrålar med i de få textrader jag uppfattar. Det var spöregn när vi rusade till PB33-spelningen på Mao Livehouse för två veckor sedan också. Det känns som ett annat liv. Nu känns det som att mitt liv liksom ligger utstrött, en del här och en del där och en del någonstans på vift. Den del som finns i Mockfjärd är inte tillnärmelsevis tillräckligt stor för att det ska kännas vettigt att vara här. Jag måste leta efter fler delar. Lägga ihop delarna och se vad de bildar.

Jag vet inte varför jag lyssnar på de låtar jag lyssnar på. Kanske har jag börjat sakna någon som jag aldrig trodde att jag skulle sakna.

"Well, I don't mind eating if it's possible to make a martini sandwich."

Godnatt nu.

På Törnholn står tiden så stilla, så stilla. Det är skönt hur det liksom trotsar alla mina idéer om att allt ständigt måste röra sig framåt eller utåt eller uppåt. Det kan bara stå stilla också. Eller kan det verkligen det?

Än en gång: lukten. Det luktar så vansinnigt gott. Här i ingenstans. Det luktar gräs och tallar och blommor och sjövatten, alldeles verkligt, nästan sött ibland. Jag har nog inte märkt det förrän nu, efter ett år utan lukten av ostördhet. Det är på sitt vis obetalbart.

Ensam hemma, resten av familjen i buan. Lyssnar på Kristian Anttila och är rädd för att fladdermusen från igår ska komma tillbaka. Den flög plötsligt över mitt huvud igår natt och cirklade sedan runt i vardagsrummet och skrämde slag på mig. Men kanske flög den ut igår. Jag hoppas det.

http://www.youtube.com/watch?v=W5QWmuuPoJo
Xu Wei är och förblir Kina för mig. Speciellt den här låten. (Men varför begår Firefox självmord så fort jag försöker skriva på kinesiska? Så jobbigt kan det väl inte vara?)

Några dagar hemma i stillaståendet. Lätt handlingsförlamad, det är väl antagligen bara som det ska. Läser några kapitel i Kalle och Chokladfabriken på kinesiska, behöver nästan inte slå upp några ord alls. Önskar att jag orkade spela piano, men det kommer att hända först när jag är ensam hemma. Och det regnar. Det regnar så som det inte borde orka regna.

Jag lyssnar på Quan med Ga Diao, och jag saknar saknar saknar Qingdao. Redan. Jag fattar inte att det är över. Fotografiet från i december ligger bredvid min säng, det där man kan skymta säkert tre hela snöflingor mot mitt hår, jag blir nästan tårögd när jag tittar på det. Det är löjligt men oundvikligt. Det är konstigt att vara den enda Qingdaodelen i sitt liv, att här och nu inte kunna sitta tillsammans med någon och le åt minnena. Jag bär ensam omkring på staden, bär den alldeles intill mig. Det luktar hav och avgaser, det är blåsigt och rökigt. Herregud vad jag längtar tillbaka.

Sa jag att det regnar?

Och så MASH, Dory Previn, Vansbrosimningen, lokaltidningsångest, en åldrande katt och Helen Feng sjunger Hui Dao Wo.

Sista tiden i Kina kändes som en film. Det var liksom sådana där dagar som man skulle vilja spela in, bara ta livet som det är och se det igen. Det skulle vara fint att titta på. Nattbad och dimma, hejdå till allt och alla. Sista barbecuen, sista dansen på Le Bang. Krama folk på gatan utanför, gå runt hörnet och börja gråta. Taxi längs Hong Kong Road till tågstationen, ont i armarna av en tung resväska. Sedan Beijing, med lite ont i hjärtat över avskeden och de snart rivna husen i hutongerna. Dammet och hettan och rödvin på Sandglass. Tidernas partykväll, dyblöta men vilt dansande till PB33. Gitarrkillen utanför klocktornet, magi i skenet av en gatlykta. En sista karaoke med tyskarna, en miljon kramar och fina ord. Sova i tre timmar på en stenhård säng, fulla kineser utanför fönstret klockan halv sju. Gå upp sju, packa ihop det sista, ta en taxi till flygplatsen. Sören följde med mig. Vi lyssnade på Wan mei sheng hou och kramades hårt. När låten var slut och jag vred på huvudet såg jag att han grät. Det var liksom slutscenen, där huvudpersonen susar genom den stora staden i en taxi med en av sina bästa vänner, snart ska de skiljas åt. Det är sorgligt, fast inte. Vemodigt är det rätta ordet, inser jag senare. Det hade varit sorgligt om jag varit enbart glad att åka ifrån Qingdao och Kina. Att jag och Sören grät ikapp i taxin till flygplatsen är bara ett tecken på att det har varit ett fantastiskt år. Det var vemodigt och vackert.

14 timmar och sex tidszoner senare står pappa och alla bröderna och möter mig på Arlanda. Det känns alldeles, alldeles overkligt. När vi stannar för att äta i Morgongåva slår det mig hur gott det luktar. Det har regnat, det luktar friskt av regnvått gräs och nyvaken skog. Jag har inte känt den lukten på nästan ett år. Det är alldeles tyst. När jag ska sova hemma i min säng i Mockfjärd blir jag nästan rädd av tystnaden, den suger ned mig i något tomt, det känns fel i den ensliga frånvaron av ljud. Men sedan somnar jag, och sover tungt och stilla.

Och Sverige är Sverige, det är lugnt och rent, det regnar och är inte mer än 14 grader varmt. Jag trotsar regnet och kylan och far till Bingsjö för att med full kraft kasta mig själv in i mitt gamla liv. I bussen på väg dit kan jag inte låta bli att skratta åt kontrasterna: igår morse satt jag i en taxi i Beijing och lyssnade på Xu Wei, nu sitter jag omringad av Nås- och Floda spelmanslag som värmer upp med Trettondagsmarschen. Utanför fönstret alla de röda husen, alla de gröna fälten. I Bingsjö alla de gamla vännerna, de gamla låtarna, den gamla känslan. Jag dansar polska igen. Marie och jag dricker vin ur en plastmugg och vi skrattar precis som förut. När klockan är tio säger min jetlag att klockan är fyra på morgonen, medan den ljusa himlen säger att den är högst sju på kvällen. Jag hade nästan glömt hur ljusa sommarnätterna är i norra Europa. Jag är alldeles yr av kontrasterna, alldeles ställd över att vara tillbaka, men när jag somnar bredvid Marie i tältet med en överenergisk dragspelare utanför känns det att jag har kommit hem.

Jag ska inte vara sentimental. Jag ska inte skriva sliskiga saker om att det gor ont att saga hejda. Men det gor det. Det som ar bra ar hur fort det gar. Tiden bara flyger forbi och innan man ens fattat vad som hant har man kramat om sina vanner, slapat ned resvaskan for trappan och tagit en taxi till tagstationen. Tack och hej och det var ett fint ar, ett av de finaste.

Och sa sjong Elsa I don't wanna miss a thing, och Soren kramade nastan ihjal mig och sjong med. Det var sorgligt, sa jag. "Don't be sad, you have a whole life-time to be sad", sa Soren. Nagra sekunder senare forstod han att det kanske inte var sa uppmuntrande, men jag fattade vad han menade. Sen sjong Laura Mustang Sally och dansade pa bordet, och Nicola slanger in sma ovantade bouncy 50-talslatar och ar sa sot nar hon sjunger dem.

Trots slutstressen finns de dar sma, sma stunderna da man far stanna till. Pa vag hem fran Jusco fangades jag i en av de dagliga askskurarna som misshandlat stan den senaste veckan, jag hann precis rusa in under det utstickande taket intill BBQ Chicken-restaurangen innan det smallde till ordentligt. Satte mig pa en liten avsats och vantade. Regnet vrakte ned fast himlen var ganska ljus, jag bara satt, och tittade. Tittade pa Crowne Plaza, Cosco-skyskrapan, Jusco, tunneln under Hong Kong Road, manniskorna under sina paraplyer. Tio minuter stillhet, tio minuter betraktande. Har ar Qingdao, har sitter jag. Det regnar och livet ar som det ska vara.