Stämning: Beijing
Lyssna på: Fleet Foxes självbetitlade debutalbum. Jag har bara lyssnat igenom det en gång, men satan så bra. Lyssna lyssna lyssna! Kan vara årets album.
Jag längtar till Jiangjinjiu, den underbara folkmusikpuben i Beijing. En liten promenad efter gatan öster om trumtornet, stiga in och slå sig ned vid långbordet längs väggen, eller i en soffa om man har tur. Beställa in en kanna te eller en kall Tsingtao, dricka lagom långsamt i väntan på musiken. De sandfärgade väggarna, trämöblerna, mysljuset och sorlet; man sjunker in i stämningen och vill helst stanna där. Bandet sitter ihopklämda på den pyttelilla scenen som är en knappt märkbar upphöjning i golvet. Trumsetet låter skräp, men det gör ingenting. Det är inte det som är det viktiga, det är stämningen och känslan som räknas. Kanske dricker man en till öl, eller ett glas vin. Så en promenad hemåt genom ett Beijing som egentligen vill sova, men inte helt kan stanna av och slå sig till ro. Det är dit jag längtar nu.
Och i natt drömde jag att vi var tillbaka på muslimhaket i Beijing. Att Ma Guoping var där fortfarande, och att hon efter några sekunders stirrande kastade sig på oss och kramades, överväldigande glad över att se oss igen. Önskar lite att hon är kvar när jag kommer tillbaka, det vore guld att få träffa henne igen. Fick en del att fundera på när jag pratade ordentligt med henne för första gången. Fick reda på att vi är lika gamla, och slogs av hur olika liv vi lever. Hon jobbar minst 16 timmar om dagen på Xinjiang-restaurangen, troligen 365 dagar om året. Torkar bord, plockar disk, tar emot beställningar. Sover i ett hutonghus, och så upp igen och torka bord, plocka disk och ta emot beställningar. Själv satt jag där på restaurangen, jag var i Beijing enbart för att jag fått för mig att det kanske vore schysst att plugga kinesiska ett tag i väntan någon slags insikt om vad jag ska göra av mitt liv. Längtade hem lite, hade ju trots allt varit i Kina i tre månader. Hon berättade att hon är från Qinghai-provinsen, och att hon inte varit hemma på tre år. Världen är en märkligt och ganska orättvis plats. Men jag hoppas att Ma Guoping har det bra hemma i Qinghai.
_ _ _
Imorgon jobb, sedan vinkväll hos my person: kamrat Kristiansen. Och så ska jag boka flygbiljett. Goddamn.
Jag längtar till Jiangjinjiu, den underbara folkmusikpuben i Beijing. En liten promenad efter gatan öster om trumtornet, stiga in och slå sig ned vid långbordet längs väggen, eller i en soffa om man har tur. Beställa in en kanna te eller en kall Tsingtao, dricka lagom långsamt i väntan på musiken. De sandfärgade väggarna, trämöblerna, mysljuset och sorlet; man sjunker in i stämningen och vill helst stanna där. Bandet sitter ihopklämda på den pyttelilla scenen som är en knappt märkbar upphöjning i golvet. Trumsetet låter skräp, men det gör ingenting. Det är inte det som är det viktiga, det är stämningen och känslan som räknas. Kanske dricker man en till öl, eller ett glas vin. Så en promenad hemåt genom ett Beijing som egentligen vill sova, men inte helt kan stanna av och slå sig till ro. Det är dit jag längtar nu.
Och i natt drömde jag att vi var tillbaka på muslimhaket i Beijing. Att Ma Guoping var där fortfarande, och att hon efter några sekunders stirrande kastade sig på oss och kramades, överväldigande glad över att se oss igen. Önskar lite att hon är kvar när jag kommer tillbaka, det vore guld att få träffa henne igen. Fick en del att fundera på när jag pratade ordentligt med henne för första gången. Fick reda på att vi är lika gamla, och slogs av hur olika liv vi lever. Hon jobbar minst 16 timmar om dagen på Xinjiang-restaurangen, troligen 365 dagar om året. Torkar bord, plockar disk, tar emot beställningar. Sover i ett hutonghus, och så upp igen och torka bord, plocka disk och ta emot beställningar. Själv satt jag där på restaurangen, jag var i Beijing enbart för att jag fått för mig att det kanske vore schysst att plugga kinesiska ett tag i väntan någon slags insikt om vad jag ska göra av mitt liv. Längtade hem lite, hade ju trots allt varit i Kina i tre månader. Hon berättade att hon är från Qinghai-provinsen, och att hon inte varit hemma på tre år. Världen är en märkligt och ganska orättvis plats. Men jag hoppas att Ma Guoping har det bra hemma i Qinghai.
_ _ _
Imorgon jobb, sedan vinkväll hos my person: kamrat Kristiansen. Och så ska jag boka flygbiljett. Goddamn.
Kommentarer
Postat av: Ashi
Mykonos<3
Trackback
