sharlan

Livet är ett stenkast bort,
fast stenen måste kastas högt, högt för att komma till andra sidan. Jag är trött, bortsvävande trött, otrevligt trött. Fräser åt min omvärld, undviker kontakt. Somnar på sängen, lyssnandes och ickelyssnades på Sounds of Nepal. Sitaren låter som förra hösten, så klart. Men stämningen är annorlunda, i några sekunder på gränsen mellan sova och vakna tänker jag på ljusgröna durpolskor från Rättvik. Sedan tänker jag inget mer på tre timmar.

Glädjen är ett telefonsamtal bort,
för bara ett sms räckte inte riktigt till igår kväll. Samma trötthet även då, fast förvandlad till frustrerad vakenhet. Och givetvis blev jag inte lyckligare av att läsa Bruno K Öijer, även om det på sitt sätt är bra läsning. Känns som slumpmässiga, blandade attacker mot kroppen. Slår på käften, blåser i örat, biter i handen, slickar i nacken, kysser på magen, nyper och klöser. Det går inte att värja sig. Och varför skulle man?

Mitt i det oroat stressade tänker jag mig Qingdao med famnen öppen mot Stilla havet och mig. Jag är på väg, kära du. Jag är närmare än du tror, och mycket närmare än jag själv tror.

K för Keats, alltså? Haha!