sharlan

Nej hörni, det går utför med bloggandet. Jag kan ju inte påstå att jag har något bättre för mig, egentligen.

Rippar skivor till iPoden, har efter mycket slit lyckats fylla drygt 30 gig. Den är lika bottenlös som min katts mage.
Lyssnar på Annie Lennox, försöker fokusera på att uppskatta hennes röst istället för att störa mig på synthmattorna.
Har ont i axlarna, borde överhuvudtaget inte sitta vid datorn.

Har känt mig allmänt bakfull idag, trots att jag inte direkt var full igår. Var hos Per, vi började pimpla vin på eftermiddagen, och fortsatte i åtskilliga timmar. Satt ute på altanen och pratade och drack. Och så satt jag och drack medan han lagade mat. (Perfekt arbetsfördelning.) Sen såg vi på Monty Python's Flying Circus och drack. Det hann bli ett antal glas, men så långsamt att det inte riktigt märktes. Förrän idag, då. Krypande huvudvärk hela eftermiddagen, som visserligen släppte nästan helt efter några koppar kaffe.

Men snart blir det stora kaffeavvänjningen. Eller, det finns ju McDonalds och Starbucks i Qingdao. Men en hederlig kaffebryggare? Icke! Det är bara till att anpassa sig; grönt te morgonmiddagkväll. Och så det röda isteet med en brud i rosa linne på flaskan. Det ser jag fram emot. Det är mycket jag ser fram emot. Fast mest av allt skräms det nu. Ett år är lång tid. Och inte. Kina är långt bort, och inte. Men jag ska iväg, oavsett.