sharlan

Två flaskor, två glas. Rödvinet luktar lite vagt som den vidriga risspriten vi envisades med att gång på gång dricka i Beijing. Det åker ner ändå. Vi lyssnar på samma låtar igen och igen; det är Timo Räisänen, Svenne Rubins, Imperiet, This is the life och Forever young (vilken genialisk låt, alla blir ju känslosamma av den). Äter tjusig choklad med kaffebönor på, tar småfula kort och pratar så där som vi gör. Röker på balkongen, skrattar åt livet. Sjunger med i Min kvite russer, tänker lite på när vi åkte till Stockholm och såg Kaizers i november i trean. Jag var så ledsen, men att åka iväg vi två och försvinna in i Kaizers bisarra värld i några timmar var det bästa jag kunde ha gjort just då. Vi konstaterar, än en gång, att vi längtar tillbaka till 7b, och att det är snart fyra år sen vi flyttade in på Stiftsgården. Fyra år! Vad har hänt, egentligen?

Och vilken låt var det som var vår låt nu igen? Chiquitita, så klart. Nog för att det är en ganska dålig låt, nog för att jag tycker att ABBA är lite småtråkiga. Nog för att jag inte riktigt kan texten. Den är ändå så på pricken som någonting någonsin blir.

Chiquitita, you and I know
how the heartaches come and they go, and the scars they're leaving
You'll be dancing once again and the pain will end
Sing a new song, Chiquitita

Två flaskor, två glas. Två människor som nog alltid kommer att sitta ihop, lite grann, på något vis.