sharlan

Det är icke ens möjligt att utreda var startpunkten ligger. Jag tvingas börja där jag står. Ur lövhögarna och årsgräset ska det gångna grävas fram, det alldeles nyligen passerade. Det blåser stritt från väster, men kylan dröjer ännu. Det är oktober, vilket är sex månader från april, vilket håll man än räknar från.
   Om en vecka, lite drygt, är det allhelgona, alla helgons dag, alla heligas. Allra helst skulle jag slippa undan. Det är flera år sedan jag var hemma på allhelgona; närmast ligger istället en vanvördigt kärlekssjuk promenad för två år sedan, runt en medeltida kyrka i en Stockholmsförort. En ljusbelamrad grav med frusna nallebjörnar visade sig rymma en pojke som dött i tsunamin, kanske nio år gammal. Vi begrundade det sorgliga i det. Barn borde inte kunna dö.
   Jag sa att om jag varit hemma då hade vi stått vid vår lilla barnagrav, tittat på den vita lyktan och suckat. Pappa hade utbrustit att han inte kan fatta att det arton år sedan. Så sa han jämt. Tio år sedan! Elva år sedan! Femton! Nitton! Skulle han ha sagt om jag varit där.
   I år är det tjugo år sedan. Vi ska stå där och titta på den vita lyktan som nu lyser för två, och ingen ska säga något om att det är tjugo år sedan. Vi ska säga att vi inte kan fatta att det är ett halvår sedan, en dubbel ofattbarhet: så länge sedan, så nyss. Jag ska tänka fan pappa, att gå ifrån oss så här. Att inte höra av sig på sex månader, inte ett ord eller ett ljud. Å andra sidan har jag anat dig i träden ibland, i lövsus och rassel. Men löven har fallit nu, lagt sig i högar och drivor. Jag vet inte hur jag ska orka gräva.