sharlan

Åh. Årepolskan. Jag ropade det, Årepolskan!, ångrade mig halvvägs, men fick önskan uppfylld likafullt. En sådan låt, en hjärtekrossarlåt, en livet är vackert och jävligt och ljuvt-låt. Sneglade bakåt och bortåt, såg något jag trodde var ledsna ögon, men det var kanske bara vin (i de ögonen, eller mina egna?), kanske luftfuktigheten i lokalen, kanske tiden på dygnet. Åh. Årepolskan. Jag dansade med någon som hade kanske hälften så breda axlar, som det inte gick att hänga upp sig på. Jag ångrade mig, djupt, men bara tillfälligt. Slog hårdhänt undan allt sentimentalt och vandrade vidare, i Linköpingsnatt och Malungshöst. Det där var då. Nu är nu. Ledsna ögon repar sig, om inte nu så senare. Men åh! Årepolskan.