Böckerna 2012
Det blev alldeles för få, men dessa var de bästa:
Yarden av Kristian Lundberg (helt i linje med min prognos redan i januari)
The Robber Bride av Margret Atwood
Stjärneborg av Alexandra Coelho
Spill av Sigrid Combüchen
Springkällan av Kerstin Ekman
Jerusalem av Selma Lagerlöf
Alla dessa liv och våder av Birgitta Lillpers
Därv av Tatiana Tolstaja
许三观卖血记 (En handelsman i blod) av Yu Hua
Av detta kan konstateras att kvinnor är bättre än män, och att Ida S har bra smak, då det var på hennes inrådan jag lånade både Stjärneborg och Därv. Jag har något förvånande läst hela fyra böcker av ryska författare i år, vilket nog är ungefär lika många som jag läst sammanlagt i hela mitt liv tidigare. Därtill blev det fyra på kinesiska, två på norska och en på danska. Snart sätter jag mig på ett flyg och läser Ma Jians Beijing Choma hela vägen hem.
圣诞
Tänkte bara önska er alla där hemma en god jul.
Jag har öppnat två små paket nu på morgonen, ätit en pepparkaka och lyssnat på Triakels "Vintervisor". Det är ungefär en så ambitiös jul som det blir i år. Det riktiga decembermyset är flyttat till början av januari. Längtar hem, men är också hemma väldigt snart.
Jag har öppnat två små paket nu på morgonen, ätit en pepparkaka och lyssnat på Triakels "Vintervisor". Det är ungefär en så ambitiös jul som det blir i år. Det riktiga decembermyset är flyttat till början av januari. Längtar hem, men är också hemma väldigt snart.
Ett alltför långt inlägg om en mycket bra spelning
Det var förjäkla kallt i söndags, och kvälls/nattutflykten till Shuangjing fick min förkylning som nästan gått över att istället ta nya tag och slå till med full kraft. Men det fick det vara värt. Allt för gamle Zhou.
Man vet att man hamnat på en plats där något kulturellt pågår när den första man ser när man kliver in genom dörren är Ai Weiwei. Han stod där i foajén till Mako och såg härjad ut. Verkligen härjad, trött och sliten. Inte så konstigt kanske. Håret stod rakt upp på ett sätt som får den klassiska Einsteinfrisyren att se välvårdad ut. Det tog en sekund innan jag förstod vem han var, han såg oerhört bekant ut, men så trillade poletten ner. Ai Weiwei, herregud, rör sig ute på byn. Folk fotade honom med sina mobiler, och han såg lite irriterad ut och försvann ganska snabbt iväg.
Det var dock inte Ai Weiweis kväll, det var Zhou Yunpengs. Han fyllde år i lördags (42, läser jag på Baidu), och det var hans kväll, hans spelning med hans kompisar. Liu Dongming fick äran att inleda kvällen med sin fantastiska röst. Andra låten lät märkligt bekant, och det tog nästan en hel vers innan jag insåg att det var en kinesisk översättning av Tom Waits "I hope that I don't fall in love with you". Mitt hjärta smälte! Tom Waits + kinesiska är som specialbeställt åt mig.
Så leddes själve Zhou ut på scenen. Han är blind sedan 9 års ålder, och inledde spelningen med låten 盲人影院, "De blindas biograf". Jag såg honom första gången av en slump på Jiangjinjiu, kanske under veckan jag tillbringade i Beijing innan jag åkte till Qingdao. Satt där och fnös åt fjanten som hade solglasögon på sig inomhus mitt i natten, men insåg sedan skamset att han nog var blind; det sätt på vilken han knappt rörde på huvudet avslöjade det.
Efter det har jag sett honom ytterligare tre gånger, och han har inte alls stått stilla. Denna gång hade han dels en grym percussionist vid namn Wen Feng med sig, och nya låtar från skivan 牛羊下山 (Kor och får kommer ner från berget). Även de gamla låtarna lät uppdaterade, mer rytmiska, med mer driv. Första halvan av spelningen var fullkomligt magisk, medan andra halvan blev lite för utdragen. Med pausakter (Wu Tun och en märklig spelevink som också hette Zhou nånting och sjöng som en 50-talscrooner) var spelningen fyra timmar lång. Fyra timmar. Det är två för mycket, oavsett hur bra artist det är frågan om.
Det jag kommer att minnas allra mest från den här kvällen var den alldeles hjärtskärande 中国孩子 ("Kinas barn"). Texten, den texten, trampar rakt ned i Kinas mest infekterade sår, den säger att du gör bäst inte att vara ett Kinas barn. "Var inte ett barn från Karamay, ditt brända skinn gör mor din orolig" sjunger han, syftandes på en omtalad eldsvåda under ett uppträdande i Karamay 1994. När elden bröt ut ska någon ha ropat "Rör er inte, låt ledarna gå först!", och de närvarande partihöjdarna räddade mycket riktigt sig själva först, bara några fick lätta skador. Däremot dog 325 andra personer, varav 288 barn.
Och det fortsätter:
Var inte ett barn från Shalan zhen, det är kolsvart under vattnet och han kan inte sova
Var inte ett barn från Chengdu, din knarkande mamma kommer inte hem på sju dagar och sju nätter
Var inte ett barn från Henan, aids-sjukdomen skrattar i blodet på dig
Var inte ett barn från Shanxi, pappa blev en korg med kol, så tänk inte på att träffa honom igen
Var inte ett barn från Kina, de utsvultna kommer att äta upp dig.
Det är en låt om barn som farit illa i det här landet, allt syftar på jävliga saker som hänt, och alla vet att liknande jävliga saker fortfarande händer (tänk till exempel alla barn som dog i ihoprasade skolor under jordbävningen i Sichuan 2008). Att barn dör, försvinner, far illa; onödigt, plågsamt och sorgligt. Kineserna vet det, och det är ett öppet sår som det gör djävulskt ont att peta i. Det märktes på tystnaden i lokalen när Zhou Yunpeng sjöng "Kinas barn"; jag har aldrig någonsin hört så många kineser vara så tysta samtidigt, aldrig någonsin. Men publiken på Mako är också Kinas barn, och ibland gör det ont att vara det.
Var inte ett barn från Shanxi, pappa blev en korg med kol, så tänk inte på att träffa honom igen
Var inte ett barn från Kina, de utsvultna kommer att äta upp dig.
Det är en låt om barn som farit illa i det här landet, allt syftar på jävliga saker som hänt, och alla vet att liknande jävliga saker fortfarande händer (tänk till exempel alla barn som dog i ihoprasade skolor under jordbävningen i Sichuan 2008). Att barn dör, försvinner, far illa; onödigt, plågsamt och sorgligt. Kineserna vet det, och det är ett öppet sår som det gör djävulskt ont att peta i. Det märktes på tystnaden i lokalen när Zhou Yunpeng sjöng "Kinas barn"; jag har aldrig någonsin hört så många kineser vara så tysta samtidigt, aldrig någonsin. Men publiken på Mako är också Kinas barn, och ibland gör det ont att vara det.
Uppdatering
Tangdynastin: 618-907 e Kr.
"Farväl till Dong Da" skriven år 747, enligt Baidu-encyklopedin.
Farväl till Dong Da
Vår sista uppgift på kursen i klassisk litteratur är att välja ut en av dikterna vi lärt oss, översätta den till vårt eget språk och sedan motivera varför vi valt just den dikten. "Jag kan ju inte era språk," medgav lärare Wang, "men någon dag kanske jag kommer att visa era översättningar för andra elever från era länder!" Troligen inte. Men ändå. Jag valde 《别董大》, "Farväl till Dong Da" av Gao Shi. Här mitt tappra försök till översättning:
Tusen mil av gula moln och solen disigt vit,
snö i virvlar, gässen jagas utav nordanvind.
Räds ej ensamhet, nog finns det vänner längs din väg,
var under himlen finns väl den som ej vet vem du är?
千里黄云白日曛
北风吹雁雪纷纷
莫愁前路无知己
天下谁人不识君
Tangdikterna är så extremt kompakta, ibland bara tjugo tecken, i det här fallet 28; de längre 40 eller 56. Det finns inte en chans att man kan överföra det till svenska, man får hitta andra sätt. Rytmen är viktig, tänker jag, att det finns rytm, en ganska hårt hållen och genomtänkt sådan. Och om inte rim så åtminstone halvrim.
Jag fastnade för den här dikten alldeles omedelbart, dels för att de två första raderna så perfekt beskriver den där lite disiga vinterhimlen i norra Kina, och dels för de rörande slutraderna. Enligt lärare Wang var det egentligen så att Dong Da var en vida känd man som rent bokstavligt inte behövde oroa sig för att ingen skulle veta vem han var och bry sig om honom. Men jag vill väldigt gärna tolka det som en uppmaning om att inte oroa sig, för att världen är full av människor som vill dig väl, så där i största allmänhet: allting ordnar sig alltid, och du är aldrig helt ensam.
Tusen mil av gula moln och solen disigt vit,
snö i virvlar, gässen jagas utav nordanvind.
Räds ej ensamhet, nog finns det vänner längs din väg,
var under himlen finns väl den som ej vet vem du är?
千里黄云白日曛
北风吹雁雪纷纷
莫愁前路无知己
天下谁人不识君
Tangdikterna är så extremt kompakta, ibland bara tjugo tecken, i det här fallet 28; de längre 40 eller 56. Det finns inte en chans att man kan överföra det till svenska, man får hitta andra sätt. Rytmen är viktig, tänker jag, att det finns rytm, en ganska hårt hållen och genomtänkt sådan. Och om inte rim så åtminstone halvrim.
Jag fastnade för den här dikten alldeles omedelbart, dels för att de två första raderna så perfekt beskriver den där lite disiga vinterhimlen i norra Kina, och dels för de rörande slutraderna. Enligt lärare Wang var det egentligen så att Dong Da var en vida känd man som rent bokstavligt inte behövde oroa sig för att ingen skulle veta vem han var och bry sig om honom. Men jag vill väldigt gärna tolka det som en uppmaning om att inte oroa sig, för att världen är full av människor som vill dig väl, så där i största allmänhet: allting ordnar sig alltid, och du är aldrig helt ensam.
Risiga bilder ur mobilen, del 2
Något som liknade snö, tredje november.
Staty som står och gömmer på BNUs campus.
Now this is what I call ett bibliotek. Femte våningen är mitt favoritställe att plugga (/sova) på.
Helt otippade saker man kan hitta utanför en restaurang vid Jianguomen.
Anzhenqiao Xi en kväll.
Nudlar från bästa nudelhaket.
Skymning över Andingmen.
Tidig söndagmorgon, Lanqiying.
Sista morgonen (på ett tag) i samma stad som Lilly.
CCTV-huset, som alla kineser avskyr. Är det bara jag som inte kan låt bli att tycka att det är lite snyggt, i all sin skevhet?
Nationalmuseet i all sin stalinistiska prakt. (Obs, byggt typ 2000, långt efter Stalins dagar.) Säkerhetskontrollerna för att komma in var fullt i klass med valfri internationell flygplats.
Kommunistkonst.
Och mer kommunistkonst.
Bästa stället på BNU: bokhandeln med begagnade böcker.
Och så en ensam snögubbe, på Beixinqiao santiao.
Familjen och 孝
Fortsätter på familjetemat från föregående inlägg.
Kinesernas främsta dygd har sedan gammalt varit xiao, som på svenska ofta översätts till det inte helt smidiga "sonlig vördnad" ("filial piety" på engelska, inte mycket smidigare). Respekt och lydnad gentemot föräldrar och farföräldrar. Det har varit viktigare än allt annat, och tätt sammankopplat med idén om lydnad mellan kejsare och undersåtar, till exempel. Hierarkierna, de överallt närvarande.
Kinesernas främsta dygd har sedan gammalt varit xiao, som på svenska ofta översätts till det inte helt smidiga "sonlig vördnad" ("filial piety" på engelska, inte mycket smidigare). Respekt och lydnad gentemot föräldrar och farföräldrar. Det har varit viktigare än allt annat, och tätt sammankopplat med idén om lydnad mellan kejsare och undersåtar, till exempel. Hierarkierna, de överallt närvarande.
På samma sätt som den sikhiska (och kristna/judiska? gamla testamentet, tro?) tanken att man inte ska klippa håret för att man fått sin kropp av Gud och därmed inte får ändra på eller förstöra den har man här haft idén om att man inte får förstöra eller förändra sin kropp, inte för att man fått den av Gud, utan för att man fått den av sina föräldrar. Därmed är den helig. Där man i exempelvis kristna länder hänvisat till Gud och Guds vilja har man i Kina rättat sig efter föräldrar och förfäder.
Men xiao är inte hugget i sten. Lu Xun och gänget gick under förra seklets början hårt åt konfucianism och traditioner, åt det samhällssystem som "äter människor". Kommunismen och kulturrevolutionen vände upp och ned på det mesta, och plötsligt angav barn sina föräldrar och pekade ut dem som jordägare och högerelement, plötsligt spöade barn upp sina föräldrar. Numer har Konfucius plockats in i värmen igen, xiao är fortfarande viktigt, men något har hänt.
En av mina föreläsare, en man i 60-årsåldern, berättade apropå en Lu Xun-text om fäder att han när han var liten alltid fått vänta på att äta den godaste maten; först skulle hans pappa serveras, han var viktigast. Xiao. Föreläsaren och hans syskon fick vackert vänta och äta vad som sedan blev över. "Och nu är jag själv pappa", sa han, halvt på skämt, halvt på allvar, "och när min son kommer hem ger vi ju självklart honom godbitarna först. Så jag är fortfarande nummer två!"
Det var något han bara sa i förbifarten, men det sa mycket, om Kina då och Kina nu. Om hur familjens enda barn är dess självklara centrum, och hur xiao i vissa avseenden vridits 180 grader, och föräldrar gör allt, allt, allt för sina barn. Barn ska fortfarande helst lyda sin föräldrar, men många föräldrar finner sig ändå i praktiken lyda helt under sina barn, under den börda det innebär att försöka uppfostra ett barn idag. Vissa prioriterades bort som barn och prioriterar nu bort sig själva. Vissa blir nummer två livet ut.
Familjer
Man får anledning att fundera över det här med familjen i Kina. Ens egen familj, och andras. Kinesiska och svenska familjer. Får anledning att sakna, när man är långt bort från, börjar sakteligen förstå vad det är att ha en familj.
Xiaohuis mamma har varit här i ganska exakt två månader nu. Hälsar på, på kinesiskt vis, det vill säga mer eller mindre flyttar in. Hon har lagat mat åt Xiaohui, städat, lagat mer mat, fixat och donat, tassat omkring här i lägenheten, förmanat och gett råd, lagat ännu mer mat. Men nu åker hon tillbaka till Heilongjiang, om två veckor eller så. "Nu är hon inte så upptagen längre, så då åker jag tillbaka." Så länge Xiaohui har mycket att göra är hon här, och backar upp, och åker sedan hem när hon inte behövs längre.
En sådan total kontrast till hemma. Om jag vore väldigt upptagen skulle det snarast få mamma att inte komma och hälsa på, hon skulle vänta tills jag hade mera tid, vänta tills jag har tid att faktiskt umgås, hon skulle tänka att det vore en sak för mycket att ha henne på besök. Vi skulle båda tycka att det vore logiskt. Medan Xiaohuis mamma varit ensam här i lägenheten väldigt mycket under dessa två månader, och nu åker hem när Xiaohui har mindre att göra, när hon hinner laga mat och städa själv. Det tycker de båda är logiskt, hejdå mamma, ses nästa gång.
Jag tänker på vad vi förväntar oss av relationer, vad familjen är. På vilka uppoffringar man gör och inte gör för varandra, och vad som alls ses som en uppoffring. Om man alls tänker sig att man umgås med sin familj, eller om man bara är. Existerar bredvid varandra, tillsammans.
Xiaohuis mamma har varit här i ganska exakt två månader nu. Hälsar på, på kinesiskt vis, det vill säga mer eller mindre flyttar in. Hon har lagat mat åt Xiaohui, städat, lagat mer mat, fixat och donat, tassat omkring här i lägenheten, förmanat och gett råd, lagat ännu mer mat. Men nu åker hon tillbaka till Heilongjiang, om två veckor eller så. "Nu är hon inte så upptagen längre, så då åker jag tillbaka." Så länge Xiaohui har mycket att göra är hon här, och backar upp, och åker sedan hem när hon inte behövs längre.
En sådan total kontrast till hemma. Om jag vore väldigt upptagen skulle det snarast få mamma att inte komma och hälsa på, hon skulle vänta tills jag hade mera tid, vänta tills jag har tid att faktiskt umgås, hon skulle tänka att det vore en sak för mycket att ha henne på besök. Vi skulle båda tycka att det vore logiskt. Medan Xiaohuis mamma varit ensam här i lägenheten väldigt mycket under dessa två månader, och nu åker hem när Xiaohui har mindre att göra, när hon hinner laga mat och städa själv. Det tycker de båda är logiskt, hejdå mamma, ses nästa gång.
Jag tänker på vad vi förväntar oss av relationer, vad familjen är. På vilka uppoffringar man gör och inte gör för varandra, och vad som alls ses som en uppoffring. Om man alls tänker sig att man umgås med sin familj, eller om man bara är. Existerar bredvid varandra, tillsammans.
