sharlan

Det var förjäkla kallt i söndags, och kvälls/nattutflykten till Shuangjing fick min förkylning som nästan gått över att istället ta nya tag och slå till med full kraft. Men det fick det vara värt. Allt för gamle Zhou.

 

Man vet att man hamnat på en plats där något kulturellt pågår när den första man ser när man kliver in genom dörren är Ai Weiwei. Han stod där i foajén till Mako och såg härjad ut. Verkligen härjad, trött och sliten. Inte så konstigt kanske. Håret stod rakt upp på ett sätt som får den klassiska Einsteinfrisyren att se välvårdad ut. Det tog en sekund innan jag förstod vem han var, han såg oerhört bekant ut, men så trillade poletten ner. Ai Weiwei, herregud, rör sig ute på byn. Folk fotade honom med sina mobiler, och han såg lite irriterad ut och försvann ganska snabbt iväg.

 

Det var dock inte Ai Weiweis kväll, det var Zhou Yunpengs. Han fyllde år i lördags (42, läser jag på Baidu), och det var hans kväll, hans spelning med hans kompisar. Liu Dongming fick äran att inleda kvällen med sin fantastiska röst. Andra låten lät märkligt bekant, och det tog nästan en hel vers innan jag insåg att det var en kinesisk översättning av Tom Waits "I hope that I don't fall in love with you". Mitt hjärta smälte! Tom Waits + kinesiska är som specialbeställt åt mig.

 

Så leddes själve Zhou ut på scenen. Han är blind sedan 9 års ålder, och inledde spelningen med låten 盲人影院, "De blindas biograf". Jag såg honom första gången av en slump på Jiangjinjiu, kanske under veckan jag tillbringade i Beijing innan jag åkte till Qingdao. Satt där och fnös åt fjanten som hade solglasögon på sig inomhus mitt i natten, men insåg sedan skamset att han nog var blind; det sätt på vilken han knappt rörde på huvudet avslöjade det.

 

Efter det har jag sett honom ytterligare tre gånger, och han har inte alls stått stilla. Denna gång hade han dels en grym percussionist vid namn Wen Feng med sig, och nya låtar från skivan 牛羊下山 (Kor och får kommer ner från berget). Även de gamla låtarna lät uppdaterade, mer rytmiska, med mer driv. Första halvan av spelningen var fullkomligt magisk, medan andra halvan blev lite för utdragen. Med pausakter (Wu Tun och en märklig spelevink som också hette Zhou nånting och sjöng som en 50-talscrooner) var spelningen fyra timmar lång. Fyra timmar. Det är två för mycket, oavsett hur bra artist det är frågan om.

 

Det jag kommer att minnas allra mest från den här kvällen var den alldeles hjärtskärande 中国孩子 ("Kinas barn"). Texten, den texten, trampar rakt ned i Kinas mest infekterade sår, den säger att du gör bäst inte att vara ett Kinas barn. "Var inte ett barn från Karamay, ditt brända skinn gör mor din orolig" sjunger han, syftandes på en omtalad eldsvåda under ett uppträdande i Karamay 1994. När elden bröt ut ska någon ha ropat "Rör er inte, låt ledarna gå först!", och de närvarande partihöjdarna räddade mycket riktigt sig själva först, bara några fick lätta skador. Däremot dog 325 andra personer, varav 288 barn.

Och det fortsätter:

 

Var inte ett barn från Shalan zhen, det är kolsvart under vattnet och han kan inte sova

Var inte ett barn från Chengdu, din knarkande mamma kommer inte hem på sju dagar och sju nätter

Var inte ett barn från Henan, aids-sjukdomen skrattar i blodet på dig
Var inte ett barn från Shanxi, pappa blev en korg med kol, så tänk inte på att träffa honom igen
Var inte ett barn från Kina, de utsvultna kommer att äta upp dig.

Det är en låt om barn som farit illa i det här landet, allt syftar på jävliga saker som hänt, och alla vet att liknande jävliga saker fortfarande händer (tänk till exempel alla barn som dog i ihoprasade skolor under jordbävningen i Sichuan 2008). Att barn dör, försvinner, far illa; onödigt, plågsamt och sorgligt. Kineserna vet det, och det är ett öppet sår som det gör djävulskt ont att peta i. Det märktes på tystnaden i lokalen när Zhou Yunpeng sjöng "Kinas barn"; jag har aldrig någonsin hört så många kineser vara så tysta samtidigt, aldrig någonsin. Men publiken på Mako är också Kinas barn, och ibland gör det ont att vara det.