sharlan

Fortsätter på familjetemat från föregående inlägg.

Kinesernas främsta dygd har sedan gammalt varit xiao, som på svenska ofta översätts till det inte helt smidiga "sonlig vördnad" ("filial piety" på engelska, inte mycket smidigare). Respekt och lydnad gentemot föräldrar och farföräldrar. Det har varit viktigare än allt annat, och tätt sammankopplat med idén om lydnad mellan kejsare och undersåtar, till exempel. Hierarkierna, de överallt närvarande.

På samma sätt som den sikhiska (och kristna/judiska? gamla testamentet, tro?) tanken att man inte ska klippa håret för att man fått sin kropp av Gud och därmed inte får ändra på eller förstöra den har man här haft idén om att man inte får förstöra eller förändra sin kropp, inte för att man fått den av Gud, utan för att man fått den av sina föräldrar. Därmed är den helig. Där man i exempelvis kristna länder hänvisat till Gud och Guds vilja har man i Kina rättat sig efter föräldrar och förfäder.

Men xiao är inte hugget i sten. Lu Xun och gänget gick under förra seklets början hårt åt konfucianism och traditioner, åt det samhällssystem som "äter människor". Kommunismen och kulturrevolutionen vände upp och ned på det mesta, och plötsligt angav barn sina föräldrar och pekade ut dem som jordägare och högerelement, plötsligt spöade barn upp sina föräldrar. Numer har Konfucius plockats in i värmen igen, xiao är fortfarande viktigt, men något har hänt.

En av mina föreläsare, en man i 60-årsåldern, berättade apropå en Lu Xun-text om fäder att han när han var liten alltid fått vänta på att äta den godaste maten; först skulle hans pappa serveras, han var viktigast. Xiao. Föreläsaren och hans syskon fick vackert vänta och äta vad som sedan blev över. "Och nu är jag själv pappa", sa han, halvt på skämt, halvt på allvar, "och när min son kommer hem ger vi ju självklart honom godbitarna först. Så jag är fortfarande nummer två!"

Det var något han bara sa i förbifarten, men det sa mycket, om Kina då och Kina nu. Om hur familjens enda barn är dess självklara centrum, och hur xiao i vissa avseenden vridits 180 grader, och föräldrar gör allt, allt, allt för sina barn. Barn ska fortfarande helst lyda sin föräldrar, men många föräldrar finner sig ändå i praktiken lyda helt under sina barn, under den börda det innebär att försöka uppfostra ett barn idag. Vissa prioriterades bort som barn och prioriterar nu bort sig själva. Vissa blir nummer två livet ut.