sharlan

Man får anledning att fundera över det här med familjen i Kina. Ens egen familj, och andras. Kinesiska och svenska familjer. Får anledning att sakna, när man är långt bort från, börjar sakteligen förstå vad det är att ha en familj.

Xiaohuis mamma har varit här i ganska exakt två månader nu. Hälsar på, på kinesiskt vis, det vill säga mer eller mindre flyttar in. Hon har lagat mat åt Xiaohui, städat, lagat mer mat, fixat och donat, tassat omkring här i lägenheten, förmanat och gett råd, lagat ännu mer mat. Men nu åker hon tillbaka till Heilongjiang, om två veckor eller så. "Nu är hon inte så upptagen längre, så då åker jag tillbaka." Så länge Xiaohui har mycket att göra är hon här, och backar upp, och åker sedan hem när hon inte behövs längre.
En sådan total kontrast till hemma. Om jag vore väldigt upptagen skulle det snarast få mamma att inte komma och hälsa på, hon skulle vänta tills jag hade mera tid, vänta tills jag har tid att faktiskt umgås, hon skulle tänka att det vore en sak för mycket att ha henne på besök. Vi skulle båda tycka att det vore logiskt. Medan Xiaohuis mamma varit ensam här i lägenheten väldigt mycket under dessa två månader, och nu åker hem när Xiaohui har mindre att göra, när hon hinner laga mat och städa själv. Det tycker de båda är logiskt, hejdå mamma, ses nästa gång.

Jag tänker på vad vi förväntar oss av relationer, vad familjen är. På vilka uppoffringar man gör och inte gör för varandra, och vad som alls ses som en uppoffring. Om man alls tänker sig att man umgås med sin familj, eller om man bara är. Existerar bredvid varandra, tillsammans.