sharlan

Vår sista uppgift på kursen i klassisk litteratur är att välja ut en av dikterna vi lärt oss, översätta den till vårt eget språk och sedan motivera varför vi valt just den dikten. "Jag kan ju inte era språk," medgav lärare Wang, "men någon dag kanske jag kommer att visa era översättningar för andra elever från era länder!" Troligen inte. Men ändå. Jag valde 《别董大》, "Farväl till Dong Da" av Gao Shi. Här mitt tappra försök till översättning:


Tusen mil av gula moln och solen disigt vit,
snö i virvlar, gässen jagas utav nordanvind.
Räds ej ensamhet, nog finns det vänner längs din väg,
var under himlen finns väl den som ej vet vem du är?

千里黄云白日曛
北风吹雁雪纷纷
莫愁前路无知己
天下谁人不识君


Tangdikterna är så extremt kompakta, ibland bara tjugo tecken, i det här fallet 28; de längre 40 eller 56. Det finns inte en chans att man kan överföra det till svenska, man får hitta andra sätt. Rytmen är viktig, tänker jag, att det finns rytm, en ganska hårt hållen och genomtänkt sådan. Och om inte rim så åtminstone halvrim.
Jag fastnade för den här dikten alldeles omedelbart, dels för att de två första raderna så perfekt beskriver den där lite disiga vinterhimlen i norra Kina, och dels för de rörande slutraderna. Enligt lärare Wang var det egentligen så att Dong Da var en vida känd man som rent bokstavligt inte behövde oroa sig för att ingen skulle veta vem han var och bry sig om honom. Men jag vill väldigt gärna tolka det som en uppmaning om att inte oroa sig, för att världen är full av människor som vill dig väl, så där i största allmänhet: allting ordnar sig alltid, och du är aldrig helt ensam.