sharlan

Slog mig ned på en av bänkarna ute på gården utanför vårt hus, med lexikon och häftet i modern kinesisk litteratur som jag fick i tisdags. Läste de tre första dikterna, slog upp en massa tecken i den fjärde, och krånglade mig igenom ett utdrag ur en gammal hederlig kommunistroman om en modig ung man som slåss mot amerikaner i Korea.
Allt lugnt i början, några tanter tjattrade ett par bänkar bort, skrattade och tantflamsade, en annan satt och stickade. Men så, som på given signal, exploderade den lilla gården av ljud, och cirka tjugo barn kom rusande, med sina föräldrar eller mor/farföräldrar på släp. De gick kanske i ettan, eller till och med på dagis, och slutade uppenbarligen klockan fem. Ljudnivån sa nog någonting om hur stilla de säkert måste sitta redan på dagis, om all energi som samlats ihop under dagen och som sedan släpps lös med ett vrål där på gården klockan fem. Man säger att man "har lektion" även på dagis, och Liang Ying berättade för mig att barnen på BNUs dagis (där professorers och lärares barn går) ska kunna 700 tecken när de väl början ettan. Men sen är också BNU-dagiset en biljett till en bra grundskola, som är en biljett till ett bra gymnasium, ett bra universitet, (en plats på Harvard?), det jobb du vill ha och en bra lägenhet, snygg fru/rik man och allt du bör vilja ha.
Barnen i mitt kvarter kanske inte tar sig in på Harvad, men också deras liv ligger troligen utstakade framför dem, även om det kan vara svårt att tro det när man ser dem härja runt där på gården. I någon halvtimme får de svinga runt med hopprep, åka trampbil i tokfart, jaga varandra under rop och skrik, och göra allt som fem-sexåringar egentligen vill göra. Sedan är det dags att gå hem och göra läxor.