sharlan

Annars då: häftig scenografi, bra musik signerad riksknarkaren Kleerup, skönsång signerad Helen Sjöholm, bitvis gripande och känslofyllt, så att man riktig kände ödsligheten i berättelsen, den stora hopplösheten i att vara på väg ut i ingenstans. Det var plussidan. På minussidan står som sagt längden, det sega slutet, och att en del av skådespelarnas oförmåga att skådespela på vers (eller kanske att skådespela alls, jag har inte sett dem i något annat). Det kändes på något vis som att det var veteranerna som hanterade det bäst; Sven Wollter (sa jag Sven Wollter?!), Claire Wikholm, Ingvar Hirdwall och Helge Skoog. De andra var liksom för gapiga, för osmidiga och överdrivna. Jag tror faktiskt att det går att spela naturligt även när ens repliker utgörs av en något föråldrad rymdsaga på vers. De nyss nämnda fyra veteranerna lyckades ju.

Framför allt kändes det ojämnt, ständigt pendlande mellan fantastiskt och fånigt, storslaget och stelt. Dels har det väl att göra med berättelsen i sig, som man ju lämnat tämligen intakt, men dels med skådespelarna och deras ojämnhet sinsemellan. Härnäst ska jag låna boken och se hur föreställningen verkar i ljuset av den.