sharlan

Guangzhou är lite så som jag minns Chengdu: grått dis och gröna träd, rosa blommor och risiga fasader, liksom sönderregnade. Man vet inte riktigt om det regnar eller om det bara fastnat vatten i luften, och det ekar lätt av Hongkong bland skyskraporna i centrum.

 

Liu Lu är den bästa vän man kan ha i en ny stad. Hon fick nog av Beijing förra våren och flyttade hit, hundratals mil från sin hemstad i norra Heilongjiang. Verkar försiktigt nöjd med livet, även om hon varit singel så länge att hennes mamma oroligt frågat om hon möjligen är lesbisk. Hon jobbar på något slags reklamkontor och pratar om att börja så spela trummor. Skrattar åt Guangzhou-borna och deras paraplyer: när de regnar har de paraply, när det snöar har de paraply, när det blåser har de paraply framför sig som något slags vindskydd, och när solen skiner måste de definitivt ha paraply. Själv är hon från nordöst, ger inte efter för vädret hur som helst.

 

Under dagarna vimsar jag omkring i den här stora grågröna staden, idag i den gamla stadsdelen Lizhiwan. Plottrigt, ihopklämt och ganska charmigt, med parkpensionärer och högljudda försäljare om vartannat. På kvällarna äter jag mat och strosar runt med Liu Lu, köper en bok här och en bok där, pratar och har det fint. I morgon är det yuanxiaojie, sista nyårsdagen. Då ska vi äta lunch tillsammans, för man får inte vara i Guangzhou utan att dricka te och äta dim sum.