sharlan

Femton ljus brann på altarringen, och yngst var pappa. Ute vid graven sa Anders att vi kanske borde säga som pappa sagt förra året, att man ska glädjas åt att ingen ung människa dött här i år, inget barn, ingen ungdom. Yngst var pappa, 61 år gammal. Det är ändå en god del av ett liv. Det är ett försök till en tanke, och ibland tröstar den.

Men först stod vi bara tysta. Tittade på gjutjärnskorset, på lyktan (en ny, en svart), kransen, ljusen, stenen, mörkret runt. Tysta. Det spelade ingen roll att hans namn står på korset, för det allra tydligaste tecknet på hans frånvaro var att ingen sa någonting. Hade det varit någon annan och vi stått där tillsammans så hade det varit pappa som sagt något. Det hade varit han som brutit tystnaden och med allvarlig röst sagt något enkelt och svindlande klokt, så där som han gjorde. Han som kunde hitta rätt ord när alla andra tappat själva språket. I år stod vi tysta och väntade på ord som inte kom, en sammanfattning av det ogripbara, en överblick över det alldeles ändlösa. Väntan, och tystnaden. Vem bryter den nu?