Komplettering: bokcitaten 2013
Böckerna 2013
En novell påbörjad för tre år sedan, färdig idag:
Det sägs att hon pusslade sin väg till helvetet. Att hon la bit invid bit i en genomtänkt ordning, i en sådan ordning som bär framåt och nedåt.
Hon hade i alla år lagt pussel. Lagt London Bridge och Carl Larssons ungar, lagt vilande lejon och rosenbuketter. Hon hade lagt bit invid bit och funnit tröst i att vissa saker trots allt gick att foga samman, att det fanns sådant som hade en bestämd plats i tillvaron, en plats där saker och ting stämde. Det tröstade henne i röran.
När hon så vid sjuttio års ålder kände hur synen började svika, blev hon ivrigare än någonsin förr. Hon måste pussla snabbt, måste pussla nu, måste pussla så länge ögonen ännu såg något alls. Hon la om de allra största och svåraste, la 3000 bitar japansk trädgård och 5000 bitar kvinna med parasoll.
Hon hade för länge sedan lagt ifrån sig kartongen där det ursprungliga motivet syntes, slängt dess sjöblänk och björkar och spetsklädda ungmör ifrån sig. Hon ville se vart bitarna själva bar. Det som tidigare tyckts vara en god början till pusslets ram vek istället iväg åt ett annat håll, åt trädgården till, och hon la bitar upp på köksbänken, genom fönstret, ut på gården. Det hängde så ihop, det gav sig självt. Hon la bit invid bit i en tidigare okänd ordning, men det gav sig självt, och hon skrattade högt åt hur pusslet liksom ville bli lagt.
Kartongen tycktes outsinlig, hon bar den med sig och tog upp bit efter bit, bara kände vilken som skulle plockas härnäst ur högen. Den stämde alltid, gled på plats invid den förra, nu ute under äppelträdet, mjukt slingrande i fjolårsgräset. Ett band av ljusblå pusselhimmel i det gröngrå. När himlen mörknade där ovanför mörknade också pusselbitarna, och stjärnor glimmade på var och varannan bit. Hon frös, men kände det bara som man kan känna någon annans frusenhet, som en blick på någon annans gåshud. Kylan angick inte henne personligen, hon var ett med kartongen och bitarna den födde fram.
När dagen just skulle gry såg tidningsbudet från sina postgula cykel hur hon stod framåtböjd strax bakom knuten på redskapsskjulet, och han hörde ett rasslande han kände väl igen men inte kunde sätta namn på. Han skakade på huvudet. Först senare på dagen föll ljudet på plats: det var ljudet av små träbitar mot andra små träbitar, ljudet av fingrar som karar sig fram i en pusselkartongs djup. Men ute i trädgården? Inte hans ensak, förstås. Men han undrade ändå.
Framåt sena eftermiddagen hade hon nått skogsbrynet, sedan den nu åter ljusblå pusselhimlen lett henne runt redskapsskjulet, bort till staketet och under det (hon klättrade över medan pusslet kröp under), tvärs över gångstigen som ledde från ett grannbarn till ett annat, rakt över den lilla ängen där pusselbitarna på ett rättframt vis fick gräset att vika sig och blommorna att flytta sig, och slutligen till skogen. Hon mindes den som liten, en rejäl dunge snarare, men hon hade inte promenerat här på mången god dag. Hon hade haft ont i knäna i flera år, en smärta som nu tycktes borttappad bland bitarna, ett rassel i pusselkartongen och allt var borta. Hon log åt hur det ljusblå började övergå i ljusgult och sedan blekt rosa, och femtio meter in i skogen var pusselhimlen brinnande röd.
Inte bara pusselhimlen. Pusselskogen och pusselmarken, pusselträden i hundratusen bitar, allt var rött omkring henne, och allt satt ihop, allt kunde fogas samman. Hon plockade bit efter bit ur sin kartong, leddes vidare, framåt och nedåt. Det brann omkring henne, hennes huvud brann, men inte heller hettan angick henne. Allt gav sig självt, och hon log åt mönstret. Det ljuvliga i att bli ledd, att följa med när vägen pekas ut. Bit invid bit, genom allt större lågor och allt tätare rök.
Det sägs att bitarna ändå inte tålde eld. När hon såg pusselhimlen slukas av lågorna och slutligen vände sig om var vägen hemåt ödelagd, den fanns inte längre till. Hon drog desperat med fingrarna längs botten på pusselkartongen, men den var tom.
Det sägs att köksfönstret stod lämnat på vid gavel, och att allt man fann av henne var en förkolnad hand, hundra meter in i skogen, med en enda eldröd pusselbit i ett klolikt grepp.
野芭蕉 - 伊蕾
Bananpalmen - Yi Lei
I tropikens gröna luft
reser sig varsamt en bananpalm
Himlen lastad med mängder av stjärnor
är en baldakin
(Dag som natt, bananpalmen drömmer ständigt)
Dör en gång om året,
föds på nytt nästa år
Man vet inte om det är ödet, eller viljan
som otaliga gånger växlar liv
Huggs ned och föds på nytt
Bränns upp och föds på nytt
Under en sol som inte ger rynkor
skapar den ungdom gång på gång
Vad är det som lockar?
- Är det ömheten?
Bara en dröm i döden
Bara den får växa och växa
och sprida fråvarande leenden till andra palmer
med hjälp av vita små blommor
märker den frånvarande
bananpalmen inte ens
att de frukter han vattnat med blod är bittra
Jag har blivit lurad i över tjugo år
Senaste texten från 韩寒 Han Hans blogg, publicerad 29 september i år.
Under alla dessa år har slammet under mina fötter fått mig att driva omkring åt alla håll. Det har aldrig dränkt mig, der har bara titt som tätt påmint mig: Du har inget val, om du inte ska blåsas bort av vinden. I förvirring har alla mina hethjärtade år passerat; jag har drivits österut, drivits västerut, och inte varit ett dugg bättre än de frön jag tidigare föraktade så.
Ända tills för en vecka sedan, då jag sa till slammet: Låt vinden blåsa bort mig.
Slammet sa: Utan rötter dör du på en gång.
Jag sa: Jag har lagrat nog med vatten för att överleva ett tag.
Slammet sa: Men vinden kommer att hålla dig fast uppe i luften, och då förlorar du allt vatten.
Jag sa: Det finns regnvatten också.
Slammet sa: Regnvattnet bildar vattenpölar först när det fallit till marken, så länge det är i luften är det bara dekoration.
Jag sa: Jag kommer att landa i en vattenpöl.
Slammet sa: Då kommer du att drunkna.
Jag sa: Låt mig försöka.
Slammet sa: Jag sätter ned dig på en sanddyn, om du tittar ned där ska du få se hur många växter av din sort som är beroende av mig.
Jag sa: Om du vågar så lyfter du upp mig lite högre och låter mig se efter om alla växter i världen lever så här som vi gör.
Slammet sa: Hur vågar du säga emot mig? Jag kommer att dränka dig.
Jag sa: Då låter jag västanvinden ta mig med sig.
Alltså stretade jag mig beslutsamt uppåt, det var inte ens svårt. Jag lämnade slammet och dyn, och när jag ned på mina fötter såg jag att, fan, jag är inte alls en växt, jag är ett djur; de här djävlarna har lurat mig i över tjugo år. I egenskap av djur med fötter kan jag själv bestämma åt vilket håll jag ska gå. Jag vände på huvudet och kastade en blick på slammet. Det sa:
Gå du, men tala inte om för de andra växterna att de i själva verket också är djur.
Spår av en läsare
Det finaste med att köpa begagnade böcker är kanske varken priset eller fina 50-talsomslag, utan snarare de gånger man hittar spår av andra som läst tidigare, de som hållit i boken förut. Boardingkort för ett flyg mellan Stockholm och New York, ett kvitto från 40-talet, ett visitkort från en elektronikaffär i Strängnäs, en tillägnan på förstasidan: "Till Ingvor på konfirmationsdagen". Eller som nu: någons understrykningar och anteckningar. En Maj köpte Kerstin Thorvalls "Ensam kvinna reser ensam" 1983 (står det på förstasidan), och när hon sedan läst ut den skrev hon med snirkligt gammaldags handstil på sista sidan:
"Kl 21.40 onsdag kväll 23 mars - 83. Brandbilarna tutar vilt. Missi ute. Jag har ischias så jag kan inte hålla benet still. Egon t. 'allergidoktor'. Kanske Missi? Han snörvlar. Tvättat 13 näsdukar.
Kerstin Thorvall: jag har läst en bok förut av henne. Tyckte då att hon skrev tankar jag tänkt. Men jag är inte lik vad gäller karlar, dans. Bara i detta att vimsa och* 'samla papper på hög' m.m. Inte våga ta itu med det man tänkt. Men nu är jag gammal och har inte ork. *Och mina barn som stod ut med mig och lite överseende hjälpte mig igenom våra ensamma år. Och på ensamheten, inga vänninor!
- Missi inne nu. Hon äter inget, inte ens mjölk. Ont i tänder eller sjuk? Tänk om hon dör?"
Ett fragment av en berättelse väl så svindlande som något som faktiskt trycks på boksidor.
