sharlan

Det sägs att hon pusslade sin väg till helvetet. Att hon la bit invid bit i en genomtänkt ordning, i en sådan ordning som bär framåt och nedåt.

Hon hade i alla år lagt pussel. Lagt London Bridge och Carl Larssons ungar, lagt vilande lejon och rosenbuketter. Hon hade lagt bit invid bit och funnit tröst i att vissa saker trots allt gick att foga samman, att det fanns sådant som hade en bestämd plats i tillvaron, en plats där saker och ting stämde. Det tröstade henne i röran.

När hon så vid sjuttio års ålder kände hur synen började svika, blev hon ivrigare än någonsin förr. Hon måste pussla snabbt, måste pussla nu, måste pussla så länge ögonen ännu såg något alls. Hon la om de allra största och svåraste, la 3000 bitar japansk trädgård och 5000 bitar kvinna med parasoll.

Hon hade för länge sedan lagt ifrån sig kartongen där det ursprungliga motivet syntes, slängt dess sjöblänk och björkar och spetsklädda ungmör ifrån sig. Hon ville se vart bitarna själva bar. Det som tidigare tyckts vara en god början till pusslets ram vek istället iväg åt ett annat håll, åt trädgården till, och hon la bitar upp på köksbänken, genom fönstret, ut på gården. Det hängde så ihop, det gav sig självt. Hon la bit invid bit i en tidigare okänd ordning, men det gav sig självt, och hon skrattade högt åt hur pusslet liksom ville bli lagt.

Kartongen tycktes outsinlig, hon bar den med sig och tog upp bit efter bit, bara kände vilken som skulle plockas härnäst ur högen. Den stämde alltid, gled på plats invid den förra, nu ute under äppelträdet, mjukt slingrande i fjolårsgräset. Ett band av ljusblå pusselhimmel i det gröngrå. När himlen mörknade där ovanför mörknade också pusselbitarna, och stjärnor glimmade på var och varannan bit. Hon frös, men kände det bara som man kan känna någon annans frusenhet, som en blick på någon annans gåshud. Kylan angick inte henne personligen, hon var ett med kartongen och bitarna den födde fram.

När dagen just skulle gry såg tidningsbudet från sina postgula cykel hur hon stod framåtböjd strax bakom knuten på redskapsskjulet, och han hörde ett rasslande han kände väl igen men inte kunde sätta namn på. Han skakade på huvudet. Först senare på dagen föll ljudet på plats: det var ljudet av små träbitar mot andra små träbitar, ljudet av fingrar som karar sig fram i en pusselkartongs djup. Men ute i trädgården? Inte hans ensak, förstås. Men han undrade ändå.

Framåt sena eftermiddagen hade hon nått skogsbrynet, sedan den nu åter ljusblå pusselhimlen lett henne runt redskapsskjulet, bort till staketet och under det (hon klättrade över medan pusslet kröp under), tvärs över gångstigen som ledde från ett grannbarn till ett annat, rakt över den lilla ängen där pusselbitarna på ett rättframt vis fick gräset att vika sig och blommorna att flytta sig, och slutligen till skogen. Hon mindes den som liten, en rejäl dunge snarare, men hon hade inte promenerat här på mången god dag. Hon hade haft ont i knäna i flera år, en smärta som nu tycktes borttappad bland bitarna, ett rassel i pusselkartongen och allt var borta. Hon log åt hur det ljusblå började övergå i ljusgult och sedan blekt rosa, och femtio meter in i skogen var pusselhimlen brinnande röd.

Inte bara pusselhimlen. Pusselskogen och pusselmarken, pusselträden i hundratusen bitar, allt var rött omkring henne, och allt satt ihop, allt kunde fogas samman. Hon plockade bit efter bit ur sin kartong, leddes vidare, framåt och nedåt. Det brann omkring henne, hennes huvud brann, men inte heller hettan angick henne. Allt gav sig självt, och hon log åt mönstret. Det ljuvliga i att bli ledd, att följa med när vägen pekas ut. Bit invid bit, genom allt större lågor och allt tätare rök.

Det sägs att bitarna ändå inte tålde eld. När hon såg pusselhimlen slukas av lågorna och slutligen vände sig om var vägen hemåt ödelagd, den fanns inte längre till. Hon drog desperat med fingrarna längs botten på pusselkartongen, men den var tom.

Det sägs att köksfönstret stod lämnat på vid gavel, och att allt man fann av henne var en förkolnad hand, hundra meter in i skogen, med en enda eldröd pusselbit i ett klolikt grepp.