sharlan

Senaste texten från 韩寒 Han Hans blogg, publicerad 29 september i år.


Under alla dessa år har slammet under mina fötter fått mig att driva omkring åt alla håll. Det har aldrig dränkt mig, der har bara titt som tätt påmint mig: Du har inget val, om du inte ska blåsas bort av vinden. I förvirring har alla mina hethjärtade år passerat; jag har drivits österut, drivits västerut, och inte varit ett dugg bättre än de frön jag tidigare föraktade så.

Ända tills för en vecka sedan, då jag sa till slammet: Låt vinden blåsa bort mig.

Slammet sa: Utan rötter dör du på en gång.

Jag sa: Jag har lagrat nog med vatten för att överleva ett tag.

Slammet sa: Men vinden kommer att hålla dig fast uppe i luften, och då förlorar du allt vatten.

Jag sa: Det finns regnvatten också.

Slammet sa: Regnvattnet bildar vattenpölar först när det fallit till marken, så länge det är i luften är det bara dekoration.

Jag sa: Jag kommer att landa i en vattenpöl.

Slammet sa: Då kommer du att drunkna.

Jag sa: Låt mig försöka.

Slammet sa: Jag sätter ned dig på en sanddyn, om du tittar ned där ska du få se hur många växter av din sort som är beroende av mig.

Jag sa: Om du vågar så lyfter du upp mig lite högre och låter mig se efter om alla växter i världen lever så här som vi gör.

Slammet sa: Hur vågar du säga emot mig? Jag kommer att dränka dig.

Jag sa: Då låter jag västanvinden ta mig med sig.

Alltså stretade jag mig beslutsamt uppåt, det var inte ens svårt. Jag lämnade slammet och dyn, och när jag ned på mina fötter såg jag att, fan, jag är inte alls en växt, jag är ett djur; de här djävlarna har lurat mig i över tjugo år. I egenskap av djur med fötter kan jag själv bestämma åt vilket håll jag ska gå. Jag vände på huvudet och kastade en blick på slammet. Det sa:
Gå du, men tala inte om för de andra växterna att de i själva verket också är djur.