sharlan

Det är mars och vårförkylningen har anlänt. Som att kroppen deppade ihop när det började snöa igen. Men idag skiner solen, och jag tittar på färgglada barn på fotbollsplanen nedanför, hur de orkar springa, sparka, springa. 

Jag snörvlar på, grubblar på min hemtenta och vill egentligen helst återgå till att läsa Just kids. Smiths språk är alltid på gränsen till att bli löjligt poetiskt, men hon lyckas balansera där på gränsen, så att det bara blir vackert och klart. Konstigt med en bok som är så full av stora karaktärer att möten med Hendrix, Ginsberg och Joplin bara flimrar förbi; sånt som händer på Chelsea hotel, inget att stimma om. Smith samlar saker, samlar skivor och skriver, skriver, skriver. Långa dikter på lunchrasterna, diktepos om nätterna, dikter till sina hjältar. "Världens mest välformulerade beundrarpost" vill jag minnas att någon kallat hennes konst. Det är nog så. Genom att spegla sig i alla de andra hittar hon fram till det fantastiska i sig själv. Och hon får mig att vilja skriva. 

Men först ska jag göra lite nytta (om det nu är nyttigare än att skriva), kanske våga mig ut i solen en liten stund. Allt ser lite ljusare ut.