En början
Jag blev mycket mycket besviken. Borgerlig regeringen, okej, whatever, sossarna åt helvete och moderat framgångsvåg, okej okej. Men SD i riksdagen. Fy fan fy fan. Varför begriper inte folk vad som händer? Varför är man så förbannat korttänkt och trångsynt och fördomsfull?
Men så fick jag ett sms från Sanna, något om en manifestation på Sergels torg, så vi åkte dit. Och det var underbart. Vi var inte precis de enda som nåtts av meddelandet, minst 6000 (påstår man) hade slutit upp, med hastigt ihoprafsade plakat, vuvuzelor, en sambaorkester, frustrationen, ilskan, såhärkanvijävlarintehadet.
"Jimmie - som Bamse fast tvärt om."
"Inga rasister i våran riksdag!"
"Vem vare som facking rösta?"
"94,3 procent av svenskarna är INTE rasister."
"Jalla jalla, SD ska falla, jalla jalla, Sverige åt alla."
Och så kändes allt bättre. Det kändes som ett litet 1968, som det stora NEJ:et, från botten av hjärtat, från botten av 6000 hjärtan, och alla andra som inte var där men som vi visste att vi representerade. Alla vi skrek lite extra för. Mest av allt skrek jag för Jing, för oss, för att sådant som oss också finns, i all enkelhet, för att känslor inte vet av några landsgränser och kulturskillnader.
Så gick jag arm i arm med Sanna ner längs Drottninggatan, där man spärrat vägen mot riksdagen, och strömmen förde oss över bron till slottet, slutligen landade allt på Mynttorget, skriken och sången och plakaten och sambaorkestern.
Det känns så mycket bättre nu. När jag dansat till sambaorkester på Mynttorget, med gud vet hur många andra, alla dessa som skrek sönder sina röster för mångfalden, som helt oorganiserat och ändå väldigt sammanhållet samlades och visade vad vi tycker om att ha SD i riksdagen. Inget bråk, bara kärlek, stod det på facebook, och det var mycket kärlek. Det var, för att nästan citera Tyko Johnsson, det finaste jag varit med om sen jag konfirmerade mig.
Men så fick jag ett sms från Sanna, något om en manifestation på Sergels torg, så vi åkte dit. Och det var underbart. Vi var inte precis de enda som nåtts av meddelandet, minst 6000 (påstår man) hade slutit upp, med hastigt ihoprafsade plakat, vuvuzelor, en sambaorkester, frustrationen, ilskan, såhärkanvijävlarintehadet.
"Jimmie - som Bamse fast tvärt om."
"Inga rasister i våran riksdag!"
"Vem vare som facking rösta?"
"94,3 procent av svenskarna är INTE rasister."
"Jalla jalla, SD ska falla, jalla jalla, Sverige åt alla."
Och så kändes allt bättre. Det kändes som ett litet 1968, som det stora NEJ:et, från botten av hjärtat, från botten av 6000 hjärtan, och alla andra som inte var där men som vi visste att vi representerade. Alla vi skrek lite extra för. Mest av allt skrek jag för Jing, för oss, för att sådant som oss också finns, i all enkelhet, för att känslor inte vet av några landsgränser och kulturskillnader.
Så gick jag arm i arm med Sanna ner längs Drottninggatan, där man spärrat vägen mot riksdagen, och strömmen förde oss över bron till slottet, slutligen landade allt på Mynttorget, skriken och sången och plakaten och sambaorkestern.
Det känns så mycket bättre nu. När jag dansat till sambaorkester på Mynttorget, med gud vet hur många andra, alla dessa som skrek sönder sina röster för mångfalden, som helt oorganiserat och ändå väldigt sammanhållet samlades och visade vad vi tycker om att ha SD i riksdagen. Inget bråk, bara kärlek, stod det på facebook, och det var mycket kärlek. Det var, för att nästan citera Tyko Johnsson, det finaste jag varit med om sen jag konfirmerade mig.
Kommentarer
Postat av: pappa
Heja på Anna!!!!
Du har mitt hundraprocentiga stöd.
Kram från pappa.
Trackback
