sharlan

Vi har två schweiziska couchsurfare här, de är trevliga och artiga och skrattar. Vi pratar om språk, som man så gärna gör med folk från någon annanstans. Jag oroar mig alltid för att det kanske bara är jag som tycker att det är intressant, men inser så smått att fler tycker att det är spännande.

Det är fint att plugga. Det ger något. Jag trivs, trivs, trivs vid borden på universitetsbiblioteket, där det är halvtyst, men inte kvävande tyst, med en egen liten lampa, och böckerna utströdda runt mig, en kopp svalnat kaffe, omgiven av andra försjunkna i sina böcker, försjunkna i idén om att lära sig någonting. Där sjunker även jag ned. Där tänker jag stanna.

Jag tränar också, faktiskt. Aerobics i måndags, step idag och pilates imorgon. Och så äter jag gröt på morgnarna, men kompenserar med choklad på eftermiddagarna. Någon jävla måtta får det vara.

Annars läser jag, nästan lite fanatiskt. På tunnelbanan, i väntan på tunnelbanan, i omklädningsrummet, i sängen, på soffan, vid matbordet, på toa. Att rekommendera är Sorgesång för Easterly av Petina Gappah. Jag köper böcker också, vilket jag nästan aldrig gjort förut. Fast bara på second hand-butiker, där man kan få en pocket för 10 kronor och en inbunden bok för kanske 35. Köpte en stor fin Sonja Åkesson-samling på Emmaus på Söder i förrgår. Ser fram emot den stora bokhyllan i lägenheten i Täby.
Snart börjar jag kanske skriva igen också.


(Men mest av allt känner jag mig ungefär så som Paul Simons röst låter. Jag har tänkt mycket på hans röst, och bäddar än en gång ned mig i America, som är den vackraste uppgivet sorgsna låten som någonsin skrivits.)