sharlan

Undrar om det säger något om oss, ifall vi dras till hav eller berg eller skog. Eller om det helt enkelt är ett naturligt utslag av vad vi växt upp omgivna av, vad som signalerar hemma och trygghet. De stadigt trofasta dras till berg och de blixtrande kvicktänkta dras till vatten, påstår de gamla kineserna. Undrar om inte skogen är till för grubblarna, för de som ständigt är på väg att nästan gå vilse, och ibland verkligen gör det, men som ändå vill gå och gå och gå, som alltid måste testa stigarna, se vart lederna bär.

Jag vet inte alls. Men jag vet att havet lämnar mig märkligt oberörd. Jag kan stå där och se ut över det, glädjas och förundras, men det är alltid främmande, exotiskt. Det är alltid att vara på besök i en annan värld, en utflykt av något slag. Först i skogen är jag hemma. Hemma och lite lite rädd. Men hemma, björnar och vargar till trots.