Helgen
Tre dagar i Qingdao kändes på något vis som mer än nog, jag var glad att sätta mig på tåget till Beijing, även om det regnade och lägenheten var tom utan Ren Jing när jag kom tillbaka.
Jag hade min sista lektion på YWCA på fredagskvällen, letade sedan rätt på en liten bar vid namn Zuiyuefang, som Jiangjinjiu fast nyöppnat och med mycket mindre folk. Ägaren var en smyghunk i röd keps och rutig skjorta, men jag glömde snart bort att titta på honom, för kvällens artist Dongzi var så bra att jag alldeles glömde världen runt omkring mig. Den rösten, den rösten, den rösten! (Tyvärr gör inspelningarna den inte riktigt rättvisa.) En sådan där andlöst vacker spelning, en sådan spelning som man skulle vilja ta med sig och plocka fram en bit av då livet känns jobbigt; en nästan religiös känsla av att inget i världen är viktigt förutom den här lilla baren, den här rösten, de här melodierna och vi tolv personer i publiken. Efteråt gick jag genom den smala parken mellan Andingmen och Gulouqiao, sedan ned till kanalen norr om ringvägen, där man kan gå längs vattnet och nästan inbilla sig att man är i naturen. Det luktade regn och träd, och man kunde förvisso höra, men inte se bilarna på ringvägen. Månljus, saknad, vatten, prasslande löv. "一江水" ringandes i öronen.
Lördagen blev mindre stillsam. Jag ringde Xuan som jobbade dagskift på caféet och därmed kunde bege sig ut på kvällen. Det blev Sanlitun, för första gången på drygt två år, först med malatang (mat, hemskt stark sådan) och oförskämt billig öl på en trottoarservering, sedan med dans dans dans på gayklubben Destination. Det är tydligen ett av Xuans favoritställen, och jag kan förstå henne. Jag har förut inte riktigt fattat grejen med faghaggande, men jag har sällan haft en så rolig utekväll som den på Destination. Det fanns liksom inget av det där lite ängsliga ojärjagnogsnyggärdetnågonsomvillhamig som brukar vara så tydligt på andra klubbar. Bara en massa skogstokiga kineshunkar som dansade som om det inte fanns någon morgondag, oerhört närgångna men ändå med en behaglig brist på intresse gentemot oss få tjejer. Så jag dansade också som om det inte fanns någon morgondag, kom hem halv fem och vaknade framåt elva med ont i hela kroppen. Helt klart värt det.
Igår kom Jing hem efter en vecka i Changsha, auu vad jag har saknat honom. Vi åkte till Yugong Yishan och såg den förtjusande samiskan Sofia Jannok, som tydligen har åtminstone ett trettiotal trogna fans i Beijing. Bäst var extranumret: Waterloo på samiska. Tyvärr var det nog bara jag och de tre gapiga stockholmarna bakom mig som förstod roligheten i det.
Idag gör jag ingenting, ô vilâ milla, som mamma skulle ha sagt. Dricker kaffe på UBC och har det bra.
Jag hade min sista lektion på YWCA på fredagskvällen, letade sedan rätt på en liten bar vid namn Zuiyuefang, som Jiangjinjiu fast nyöppnat och med mycket mindre folk. Ägaren var en smyghunk i röd keps och rutig skjorta, men jag glömde snart bort att titta på honom, för kvällens artist Dongzi var så bra att jag alldeles glömde världen runt omkring mig. Den rösten, den rösten, den rösten! (Tyvärr gör inspelningarna den inte riktigt rättvisa.) En sådan där andlöst vacker spelning, en sådan spelning som man skulle vilja ta med sig och plocka fram en bit av då livet känns jobbigt; en nästan religiös känsla av att inget i världen är viktigt förutom den här lilla baren, den här rösten, de här melodierna och vi tolv personer i publiken. Efteråt gick jag genom den smala parken mellan Andingmen och Gulouqiao, sedan ned till kanalen norr om ringvägen, där man kan gå längs vattnet och nästan inbilla sig att man är i naturen. Det luktade regn och träd, och man kunde förvisso höra, men inte se bilarna på ringvägen. Månljus, saknad, vatten, prasslande löv. "一江水" ringandes i öronen.
Lördagen blev mindre stillsam. Jag ringde Xuan som jobbade dagskift på caféet och därmed kunde bege sig ut på kvällen. Det blev Sanlitun, för första gången på drygt två år, först med malatang (mat, hemskt stark sådan) och oförskämt billig öl på en trottoarservering, sedan med dans dans dans på gayklubben Destination. Det är tydligen ett av Xuans favoritställen, och jag kan förstå henne. Jag har förut inte riktigt fattat grejen med faghaggande, men jag har sällan haft en så rolig utekväll som den på Destination. Det fanns liksom inget av det där lite ängsliga ojärjagnogsnyggärdetnågonsomvillhamig som brukar vara så tydligt på andra klubbar. Bara en massa skogstokiga kineshunkar som dansade som om det inte fanns någon morgondag, oerhört närgångna men ändå med en behaglig brist på intresse gentemot oss få tjejer. Så jag dansade också som om det inte fanns någon morgondag, kom hem halv fem och vaknade framåt elva med ont i hela kroppen. Helt klart värt det.
Igår kom Jing hem efter en vecka i Changsha, auu vad jag har saknat honom. Vi åkte till Yugong Yishan och såg den förtjusande samiskan Sofia Jannok, som tydligen har åtminstone ett trettiotal trogna fans i Beijing. Bäst var extranumret: Waterloo på samiska. Tyvärr var det nog bara jag och de tre gapiga stockholmarna bakom mig som förstod roligheten i det.
Idag gör jag ingenting, ô vilâ milla, som mamma skulle ha sagt. Dricker kaffe på UBC och har det bra.
Strawberry pics
Sådär, några bilder till.
I egenskap av latmaskar började vi med att chilla i gräset.
Rachel spexar.
The horror. The horror.
Största scenen.
亲一下！
Mycket är förbjudet i Kina, men publiksurfning är det uppenbarligen inte. AV Okubo på scen.
30 grader varmt, vattenbrist.
En liten rocker.
Jag vet inte vad jag ska säga om Jings val av motiv. Men det var ju ett snyggt klistermärke.
En till liten rocker. Hur söt får man vara egentligen?!
De gamla 80-talshårdrockarna i Tang Chao drog storpublik, men ärligt talat tycker jag nog att de kunde ha lagt ned nån gång i början av 90-talet eller så. Jing blev dock nostalgisk och drömde sig tillbaka till sin barndom, då alla lyssnade på Tang Chao.
Dag två, som vi inledde med budgetsushi och oförskämt god jordgubbsdrink från Absolut Vodka-tältet.
Sommar!
Rachel spexar.
The horror. The horror.
Största scenen.
亲一下！
Mycket är förbjudet i Kina, men publiksurfning är det uppenbarligen inte. AV Okubo på scen.
30 grader varmt, vattenbrist.
En liten rocker.
Jag vet inte vad jag ska säga om Jings val av motiv. Men det var ju ett snyggt klistermärke.
En till liten rocker. Hur söt får man vara egentligen?!
De gamla 80-talshårdrockarna i Tang Chao drog storpublik, men ärligt talat tycker jag nog att de kunde ha lagt ned nån gång i början av 90-talet eller så. Jing blev dock nostalgisk och drömde sig tillbaka till sin barndom, då alla lyssnade på Tang Chao.
Dag två, som vi inledde med budgetsushi och oförskämt god jordgubbsdrink från Absolut Vodka-tältet.
Sommar!
Avd. Vad gör man inte för att slippa bli solbränd?
Någon lyckades övertyga hela publiken att sätta sig ned när Zhou Yun Peng började spela. Bra initiativ.
En alldeles stilla damm i Tongzhou-parken.
Klotterplanket bjöd på många intressanta meddelanden. Bäst är det stora röda: 。。给姐死回来！
Sambasia röjde ganska duktigt, och fick slutligen folk att dansa.
Och vilka spelade om inte PB33? De är fortfarande Beijings sötaste.
Äta sockervadd för första gången på säkert tio år.
Någon lyckades övertyga hela publiken att sätta sig ned när Zhou Yun Peng började spela. Bra initiativ.
En alldeles stilla damm i Tongzhou-parken.
Klotterplanket bjöd på många intressanta meddelanden. Bäst är det stora röda: 。。给姐死回来！
Sambasia röjde ganska duktigt, och fick slutligen folk att dansa.
Och vilka spelade om inte PB33? De är fortfarande Beijings sötaste.
Äta sockervadd för första gången på säkert tio år.
Qingdao
Jag ar tillbaka i Qingdao. Det skulle kunna vara en rent smartsam upplevelse, en stor vag av saknad, det skulle kunna eka av tomheten som rader har nar gamla ganget inte ar kvar. Men jag stanger av, lite halvt, behaller ett visst avstand, ser pa havet och tycker att det ar vackert, tanker pa allt jag gjort (och inte gjort) har, suckar lite, ler lite, aker hem igen pa torsdag. Det ar en fin stad, det var min stad, men det ar bara ett minne nu. Qingdao blir aldrig var det var, hur mycket jag an roker vattenpipa pa The Room eller gar barfota langs stranden vid Badaguan. Men visst ar det fint att vara har.
Golfvägen-reunion
Kamrat Kristiansen är här på besök, och det är nice. Idag har vi plågat våra otränade ben på muren, det var slitsamt. Nu dricker vi kaffe och äter kronprinssesbröllopschoklad (tack för det Marie, fast inte). Om en stund kommer härmapan Jing hem, och vi ska äta svamphotpot. Det är soligt men blåser kallt, allt är bra.
Lördagens krönika återfinns här.
Lördagens krönika återfinns här.
Jordgubbsfestivalen
Strawberry festival var en hit på nästan alla tänkbara vis. Blev lite besviken på Tongyang, men mest för att jag hade sådana skyhöga förväntningar. Annars var Re-Tros givetvis bäst, och SuperVC var bra, liksom Hedgehog, Xie Tianxiao, PB33, Bigger Bang och AV Okubo. Och de två danska knäppskallarna i Reptile & Retard var en positiv överraskning, med stenhård synth och en Jack White-röst. Finfina grejer. Därtill sol, vodka- och jordgubbsdrinkar, sushi, Jing snygg i solglasögon, sockervadd och folk i roliga/fina/vansinniga kläder. Och Svampbob-ballonger och den röda Teletubbien.
Det här är liksom landet där allt går att ordna, men där allt också är förbannat krångligt. För att få några ynka officiella papper fick Jing be en gammal kompis i Xi'an att gå till rätt kontor, lämna in rätt papper, betala någon för att skynda på processen, sedan betala ytterligare någon annan för att lämna ett kvitto till oss här i Beijing för att vi sedan skulle kunna hämta ut papperen på ett annat kontor. Denne någon, som kallade Jing för Xiao Ren (lilla Ren) och därmed blev måttligt populär, var en timme försenad och vi kastade oss i en taxi för att hinna till ambassaden. Väl där behövde vi dessutom kopiera dessa eländes papper, och frågade en kille utanför ambassaden var vi kunde hitta en kopiator. "Här!" sa han, och pekade på sin bil. Och mycket riktigt, i bakluckan på bilen stod en liten kopieringsmaskin som sett sina bästa dagar, och vi fick papperen kopierade till ett överpris av 5 yuan styck. Inga kan som kineserna göra affärer.
Det är sommar nu, och imorgon kommer Marie hit.
Det här är liksom landet där allt går att ordna, men där allt också är förbannat krångligt. För att få några ynka officiella papper fick Jing be en gammal kompis i Xi'an att gå till rätt kontor, lämna in rätt papper, betala någon för att skynda på processen, sedan betala ytterligare någon annan för att lämna ett kvitto till oss här i Beijing för att vi sedan skulle kunna hämta ut papperen på ett annat kontor. Denne någon, som kallade Jing för Xiao Ren (lilla Ren) och därmed blev måttligt populär, var en timme försenad och vi kastade oss i en taxi för att hinna till ambassaden. Väl där behövde vi dessutom kopiera dessa eländes papper, och frågade en kille utanför ambassaden var vi kunde hitta en kopiator. "Här!" sa han, och pekade på sin bil. Och mycket riktigt, i bakluckan på bilen stod en liten kopieringsmaskin som sett sina bästa dagar, och vi fick papperen kopierade till ett överpris av 5 yuan styck. Inga kan som kineserna göra affärer.
Det är sommar nu, och imorgon kommer Marie hit.
