mp (ganska svagt)


O herre, o Gud
oktavsprångens källa
och mål

Jag erkänner dem,
får kännas vid deras band
och önskar mig en sax ur luften,
ett sätt att klippa hennes vitylle på

När jag sedan sprättat dem från varandra
och tråddammet blåser sin väg
ska jag lägga en hand
där jag vill lägga en hand, fråga:

Pianoman, vad finns där
under locket? - Bara en
annan sorts strängar,
hamrade på

Yu Xiuhua: 他睡了

Han sover

men månen är vaken, två platser är vakna
i månens sken
och två träd: en tall, en cypress
är också vakna
Ljudet av vind i träden, vindens uppbrutna språk, språkets fallande ljud
är också vakna

Till och med den vidsträckta jorden, en ofallen snö
en slingrande, obestridlig väg
gnistrar vaken

Han sover, långt borta tar världen jämna andetag
och ändå finns det så många ting
som är vakna
med mig


Likriktningen

jag lär mig aldrig detta med likriktningen:
är det huvudet åt väster för att ha
ansiktet mot solen på den
yttersta dagens
morgon eller är det
åt andra hållet
av helt andra skäl
och vad om dagen ifråga
är den innersta?

varv

jag ville vara med dig
varje varv
bli kringseglad
och glädjas att det skummar
för här finns det som liknar rep
du flätade
du tvinnade
du tvunna

Ur "Priset på vatten i Finistère", Bodil Malmsten

"Det låter futtigt och vulgärt på svenska, men svenskan är det enda skriftspråk jag har tillgång till. Detta stadsspråk för stadserfarenheter, detta bleka språk utan den färg, den kontrast och de valörer som mitt modersmål har.
   Efter femtio års talande på svenska känner jag mig fortfarande tillgjord. Som om jag gör mig finare än jag är. Att göra sig finare än vad man är, är det svåraste brott en bybo kan begå, att vara stadsaktig och göra sig märkvärdig är att vara fjaskut, att vara huskut fjaskut är bortom.
   Att tala svenska är att gå över till andra sidan. Till härskarna, herrskapet.
   Den som är född med en fot på varje sida blir noga med orden och schizofren."

En början

QING ZAICI DENGHOU

När Mei väl tar sig in i vänthallen tar lugnet vid. Det finns inget mer att bråka om nu. Inget att uppröras över. Hon har tagit ut sin sista upprördhet i kön till stationsingången. Väskan var tung, biljetten självklart längst ned i den, och hon knuffades omilt framåt i kön av migrantarbetare med stora packningar: allt de äger och har i ett otympligt inplastat paket. Kontrollanten kastade en blick på hennes ID-kort, kunde egentligen inte ha sett någonting, men in släpptes hon, in på stationen. Så ännu en biljettkontroll för att ta sig in i väntrum nummer nio.
     Här sitter hon nu. De stora skyltarna upplyser om tåg mot Wuhan och Zhengzhou, röda tecken säger D209, G507, och i gult står det skrivet: VÄNTAR. Var god vänta här. Sätt er ned. Vänta här. Mei sitter och väntar här.
     Så småningom kommer de gula tecknen att bytas ut mot gröna, men det är över en timme kvar. Hon fyller teflaskan med skållande vatten och håller den mot bröstet, driver kylan ur kroppen. Ingenstans kan det blåsa rakt genom människorna som det kan i Beijing.
     En man intill henne på bänken arbetar sig nedåt i en påse solrosfrön, knastrar metodiskt, snudd på genomtänkt. Hon kunde äcklas av ljudet men bestämmer sig för att vila i det. Så går minuterna, knapras igenom tills inget återstår.
     Teflaskans värme får henne att tänka på Zhao. Hur han, när de gått ett varv runt Xihai och är frusna in i märgen, brukar sätta läpparna mot hennes rygg och blåsa varm luft på den. Det är en så liten bit av en människa, det som kan täckas av en mun, men det blir eldande varmt på den lilla fläcken, och det värmer hela kroppen, ända in. Så är du lite mindre genomkyld för åtminstone en stund, och det hjälper så som små saker hjälper. Igen! brukar hon säga till Zhao nästan direkt, och han sätter läpparna mot hennes rygg igen. Som en teflaska mellan skulderbladen. Som varmt te ner genom halsen. Värmen från Zhao. Den hjälpte ibland.
     KONTROLL AV BILJETTER FÖR RESANDE MED TÅG D209 MOT WUHAN HAR NU PÅBÖRJATS, VÄNLIGEN BEGE ER TILL UTGÅNG 9A. ALLTSÅ, RESANDE MED TÅG D209 MOT WUHAN, VÄNLIGEN BEGE ER TILL UTGÅNG 9A FÖR KONTROLL AV BILJETTER OCH OMBORDSTIGNING.
     Mannen intill henne reser sig och klappar på bröstfickan för att kontrollera att plånboken är där den ska. Han kastar sin tomma solrosfröpåse i soptunnan intill bänken och går mot utgången med rullväskan rasslande efter sig.
      Men Mei, hon ska inte till Wuhan.


höst

ni får förlåta mig den symbolik
jag undlåtit att finna
i Slätthedas blåbärsris
dock fanns där mygg, även
spindelväv, strök seg mot mina händer
men inget finns där att konstatera


Bergtag

Margit Hjukse, liten Signe
Karin och Kesti våra
Ni som gick dit ingen klockklang nådde
och heller ej nått eller når,
blåbärsriset lingonrött
runt fottagna stegen

Ja Kesti våra, Karin
liten Signe och Margit
från stoltaste gården i Söhärad
som plågades av tidens längd
Tillsammans går vi stigen upp
och stigen bort
och sedan ingen stig

Så börjar jag förstå de bergtagna
så smått förstå vilka klor
som sätts i mänskan inifrån:
Du har två fötter och sätter
den ena framför
Kyrktornet vitt utom synhåll
Klockklangen susdränkt
Berget inget berg,
men berglikt


Jag var en skalbagge i skogen

när jag var en skalbagge i
skogen såg jag
rötterna lämnas
och himlen komma fram
på ett obefogat vis

och de kallar dem skördare!
jag tar det en gång till
så att ni verkligen hör:
de kallas skördare utan
att mänskan ryggar eller skräms
men kanske att hjulspåren liknar ett bord
i deras hungerhallucinationer

jag var en skalbagge i skogen
tills jag inte var det mer

jag var en skalbagge i skogen
tills skogen inte längre var skog


Om M

De flesta tror att skyltarna syftar till ett allmäntillstånd: här går det an att mötas; eller en framtidsutsikt: här kommer möten att ske. I själva verket är det minnesmärken, M står för minne lika mycket som möte. Oavsett vad du tidigare kan ha hört är det så att M:en längs vägen bär vittnesbörd om att två, eller flera, mötts just där, i en eller annan dåtid.

Yu Xiuhua: Jag älskar dig

余秀华:我爱你

Jag älskar dig

Jag lever stammande; hämtar vatten, kokar ris, äter mina dagliga mediciner
Jag lägger mig själv i solskenet som man lägger torkat apelsinskal i vatten
Dricker omväxlande te: krysantemum, jasmin, ros och citron
Dessa vackra saker för mig mot vägen till våren
Alltså håller jag nere snön i mitt inre
Den är alldeles för vit och alldeles för nära våren

På den rena gården läser jag dina dikter. Dessa känslor människor emellan
är suddiga som plötsligt förbiflygande sparvar,
men tiderna är ändå ljusa. Jag passar inte till att vara bedrövad;
om jag skulle skicka dig en bok skulle jag inte skicka dikter
Jag ska skicka dig en bok om växter, om grödor
Berätta för dig om skillnaden mellan ris och hirs

Berätta för dig om ett hirskorns andlösa
vår


Yu Xiuhua: Månsken

Månsken


Månskenet denna midvinter, är alltjämt vitt
Hon är ute på gården, hon vill belysas av ett sådant månsken
Den som lutar sig mot persimonträdet, tycks uppspikad på ett kors
Hur många plågodagar har hon inte kramat persimonträdet och väntat på sitt straff
väntat på att än en gång förvisas till livets gränstrakter
Månljuset lyser ned allt som är vitt: vit frost, vita timmar,
vita ben:
alla har de svartnat
som en kista på högkant inuti hennes kropp

 

月光

月光在这深冬,一样白着
她在院子里,她想被这样的月光照着
靠在柿子树上的人,如钉在十字架上
有多少受难日,她抱着这棵柿子树,等候审判
等候又一次被发配命运边疆
月光把一切白的事物都照黑了:白的霜,白的时辰
白的骨头
它们都黑了
如一副棺材横在她的身体里


7-9 (ett utkast)

så här såg vi också ut
innan kroppen gav efter
för löftena, hoten om fertilitet
innan visarna började krypa
uppförsbacken upp

även vi som inte var det
var blonda i solen då
och vår kropp höll ihop, vi var
massa, energi
i fritt fall, i omloppsbana

vi kretsade, ängsliga kometer
vi kretsade som ni gör nu



(så här såg de också ut
de omväxta, i tonårsträda
de som snart skulle växa själva
tills de växte ur sig själva
tog av sig kepsen och tog sig plats

och de växte så
bredde ut sig så
att vi nu ägnar halva våra liv åt att
slå oss fram bland deras spretande grenar)


Mer av Yu Xiuhua

日记:我仅仅存在于此

Dagbok: Jag finns bara här

Grodornas läten väller hitåt,
och under mina skosulor finns lycka som ännu inte knackats fram
Denna lycka är lukten av en simpel bondhustrus havre, lukten av kaprifol
lukten av solsken som finns kvar i mitt nattlinne

Det är allt länge sedan någon kom och knackade på min dörr,
blomblad samlas i högar på stigen
Jag landade på jorden utan ett ljud, och ska gömma mig i världsalltet
utan ett ljud

Men sorgen är alltid så värdefull: först när du är säker på att jag finns
vill du ge medlidande, kärlek, hat och avsked

Och i detta nu når oleanderdoften genom gardinerna
och insekterna vid dörren låter än högt, än lågt.
Hur många människor har jag inte mött -
I denna värld utan en nästa
är jag fyllig, och tyngre än ett vetekorn
Men jag böjer bara huvudet
och mottar månens sken


28/4

i år möts jag inte av djur
utan följer och följs av spår:
älgspår längs traktorspår
och spår är ett tecken
på att något, någon, funnits,
haft fötterna under sig
och huvudet uppåt,
att marken har använts
till språngbräda, fotfäste,
skrivblad att teckna sig på

Om

Min profilbild

Anna

RSS 2.0