sharlan

Då och då kommer den långsamt krälande paniken över mig, den som följer på insikten om allt jag inte hann med. Allt jag aldrig frågade, allt jag aldrig berättade, alla de gånger jag inte lyssnade ordentligt. Jag skulle lyssna ordentligt senare. Engagera mig i den där pärmen med släktforskningen, och titta ordentligt på alla gamla foton. Jag skulle lära mig att hitta till korset, lära mig var råna går, få se den där tjärnen som ligger någonstans in i skogen från vägen mot Stopet. Jag skulle fråga om farfar, säga något om den där känslan jag plötsligt fick tidigare i år, känslan av att jag och farfar nog skulle ha tyckt mycket om varandra, att vi nog skulle ha haft mycket gemensamt.

 

Och så går alla tillfällen om intet och kvar finns denna långsamma panik, och ett plötsligt rollbyte mellan generationerna. Nu är jag den som kanske någon gång ska berätta för mina barn om deras morfar, och de kommer bara att lyssna med ett halvt öra, då en farbror som försvann innan de föddes aldrig kan bli något annat än en abstrakt tanke, ett minne av någon annans minnen. Jag ska då och då häva ur mig små konstiga pappa-citat och skratta för mig själv, och de eventuella barnen ska skaka på huvudet. Som morfar skulle ha sagt, ska jag säga. How do you do Oklahoma. Man skän't skratta åt dôm sôm ha hä svårt. Egentli, sôm farmor skull ha sagt. Som morfar skulle ha sagt. Jag hatar och älskar att allt går i cirklar.

 

Paniken stillas oftast av sig själv. Jag tänker på Torgny Lindgren-novellen (vilken det nu var), den där någon pratar om återblickandets djävul. "Tillbaka, det är ett väderstreck dit man icke ska se i onödan." Därmed inte sagt att det ska strykas streck över allt som varit. Jag måste bara försöka se framåt lika mycket som bakåt. Blicka utåt lika mycket som inåt. Och rakt upp, ibland. Det var en vacker fullmåne igår. Saker ska kanske gå i cirklar.