sharlan

På ren rutin fortsätter jag att koka fyra koppar kaffe efter maten, fyra som kokar ner till drygt tre, som är exakt vad som behövs. Behövdes. Dag efter dag häller jag bort en kopp kallt, överblivet kaffe. Gör fyra koppar igen nästa gång. Häller bort. Det kommer att ta tid att vänja sig.

Jag drömde om dig i natt, pappa. Vi var i köket allihop, satt runt bordet och på kökssoffan, du kom in i jobbkläderna (gröna byxor och svart tjocktröja) och började rota efter något i det gamla skåpet. Du sa inte så mycket, upptagen med ditt letande, och vi pratade på, sa bara hej i förbifarten. Du var dig väldigt lik.
Sedan insåg jag, i drömmen, att det bara var en syn, att vi var där, men du var bara en illusion, och jag påmindes om att du ju inte var där på riktigt, att bilden av dig snart skulle upplösas. Just ja, tänkte jag, du är ju inte här egentligen. Det är vi som är här, medan det jag ser av dig snart skingras.
Det var bara ett konstaterande. Vi pratade vidare och jag suckade lite. Just ja, du är ju inte här.

Så skön är väl ej glansen av stjärnor över byn,
ej månens över grönskande dalar,
som ljuset i dina ögon under gråa gamla bryn -
två kronljus från paradisets salar.

Jag hälsar dig med sång och dina glesa hår:
du segrat över hundra onda öden.
Mig tycks att din kamp för de små i många år
var som ett helgons mot djävulen och döden.

Som i salighet klarnad var din panna mången gång
när du gett oss alla bröd och såg oss nöjda.
När böjd av värk du stupat kull, ditt hjärta blev en sång
som lyfta dig mot himlen med händer höjda.

Att jag är av ditt blod, åh, jag grips av ångest fatt!
Hur skall jag blott mitt arv ej förspilla!
Jag sjunger till fiol i din stjärnglesa natt
för mitt hjärta, som aldrig kan bli stilla.

En dag, en sällsam dag, o far, man bort dig bär
genom furuskogens allvarsamma salar.
Låt mig stå upp och fjärran gå. När du ej mera är,
vad rör mig alla grönskande dalar?

(1922)