sharlan

Kanske tjatar jag om Roslagsbanan. Men den är viktig, på något vis. Den krälar som en liten mask nedanför vårt fönster, som en blå tusenfoting som kryper fram och tillbaka. Den utgör ett slags puls i våra liv. 

Idag åkte jag den hem från universitetet. Den är så Miyazaki. Först stationen, tom så när som på mig och en person till, med ensamma lampor och försiktiga snöflingor, en skylt som visar tiden. I övrigt tystnad. Sedan tåget, ganska gammalt, med slitna säten och pysande dörrar. Det är som en egen liten värld, som att jag fått tillträde till något okänt, alla dessa människor på väg från staden ut till villorna, till skogen nästan, ut i lugnet. Och det känns så Miyazaki, att vagga fram där, förbi Stocksund och Mörby, gå av vid Roslags Näsbys nästan osynliga lilla perrong. Försiktiga snöflingor, fortfarande. Ensamma lampor.

Korsa spåret, se den blå tusenfotingen kräla vidare ut i natten.