sharlan

Drabbades av en våldsam längtan efter de lätt överdrivna kinesiska tv-serierna. Och se där, jag hade två stycken osedda i dvd-fodralet från Qingdao. Tog första avsnittet av 五星大饭店 ("Femstjärnigt hotell") här på eftermiddagen, och det bådar gott (om det nu är rätt ord i sammanhanget): under de första fyrtio minuter hann man avverka ett dödsfall, ett slagsmål, en sjukhusvistelse, brist på pengar och ett självmord (eller åtminstone prata om att någons mamma begått självmord). Precis som en kinesisk tv-serie ska vara. Tänker på hur jag såg på 奋斗 ("Kamp") i lägenheten i Qingdao, och sedan 给我一支烟 ("Ge mig en cigarett") i det svinkalla rummet i Beijing. Det är ett slags trygghet, ändå.

Einstürzende Neubauten var fantastiska, med Blixa Bargeld som en gothig mysfarbror längst fram på scen. Absolut tystnad blandad med tungt oljud, men ändå alltid med något dansant i botten. Grämde mig lite för att jag glömt bort min tyska, tänkte än en gång att jag borde lära mig det igen. Någon gång, senare.
Gårdagens Jeff Beck-konsert var inte mycket att hurra för om man inte är gitarrgubbe själv, men förbandet Fatboy var ganska svängiga. Rockabilly är icke att förakta, ändå.

Åker hem i helgen, om Gud vill och SJ-tågen håller.

Imorgon ska jag tvätta, plugga kinesiska, plugga kinakunskap, och skriva en krönika. Inte lyssna på Tankesmedjan förrän jag är klar. Skärpning, nu.