sharlan

Så. Nästan en vecka har gått sedan jag kom tillbaka. Jag har praktiskt taget bott hemma hos Ren Jing sedan dess, bara varit hemma för att byta kläder och skriva mail (Jings internetuppkoppling torde härstamma från fel sida millenieskiftet). Jag tror igen och igen att det börjar bli vår, men igår var det svinkallt, igen. Idag är det fortfarande kallt, men solen skiner, så att det nästan gör ont i ögonen. Så där så att jag inte ville ta tunnelbanan hem från jobbet mitt på dagen, utan tog bussen som tar mycket längre tid, bara för att få se solen. Nu sitter jag på Excuse; dricker te och skriver krönika. Eller dricker te i alla fall.

Jag har plötsligt en massa jobb. Det känns bra.
Med start i morse ska jag nu ha fyra lektioner i veckan med en medelålders kvinna vid namn Catherine som ska flytta till USA nästa år. Hon driver något slags produktionsbolag, och hennes man är VD för en kolgruva i Shanxi. De tjänar med största sannolikhet äckligt mycket pengar, deras lägenhet tydde i alla fall på det. 

Och jag blir fan galen på de vidrigt arroganta, hånfulla amerikanerna som sitter här bredvid mig på caféet och pratar skit om allt och alla. Jag önskar att jag kunde stänga av ljudet på dem, slippa lyssna. Om ni tycker så illa om Kina och kineser kan ni för i helvete åka härifrån. Gör det snälla, åk härifrån och kom aldrig tillbaka. Jag försöker överrösta dem med Zhou Yun Peng i hörlurarna. 

Jag lärde mig en massa nya ord igår, varav jag ska bespara er de flesta. Men jag tyckte om ordet för livmoder: zigong, barnets palats. Det är ett fint språk ibland. Och jag har en fin lärare.

Ser fram emot festival i maj, och mot kamrat Kristiansens eventuella besök. Och i helgen Hanggai med Andrew och andra.