Om Ulysses (och allting annat)
Trott och seg och javlig. Jag antar att jag mar precis som jag fortjanar.
Kom hem klockan fem inatt.
Vet inte vem det var som betalade tillbringaren med whisky och cola pa Soho Bar. Inte var det jag i alla fall.
Tappade bort mitt nyinkopta mobilsmycke, i form av en liten lyckokatt.
Dansade till Le Bangs vanliga spellista. I will survive ar en helt fantastisk lat.
Traffade en amerikan som sag ut lite som en elak version av Mattias Spangmyr. Han hette Ulysses. Pa allvar, Ulysses. Spanade lite pa honom bara darfor. Ulysses. Han lovade oss att Barack Obama kommer att vinna presidentvalet.
Spelade tarning med en jobbig kines pa Corner Jazz.
Sheng dun-ol ar fan inte gott. Qingdao-rodvinet var daremot over forvantan.
Blev lite radd for vansinnet i Martins ogon nar det spelades Nirvana och dansgolvet forvandlades till en moshpit.
En svensk kille lag pa en bank och sov.
En rodharig kille fran Manchester sa att Kent var ett bra band. Han hade sot dialekt.
Fick bara lite lite ont i fotterna av mina nya fina skor.
Det var en trevlig natt.
Idag har jag atit lunch och druckit kaffe med Hyeon. Borjade fundera pa om jag kanske ska aka till Korea nan gang under aret. Det gar tydligen att ta sig dit med farja for typ 1000, tur och retur. Vore schysst, nar jag anda ar i trakterna, liksom.
Jag maste saga att jag ar ganska trott pa engelska. Aven om jag inte har nagra storre problem att uttrycka mig pa engelska sa tar det anda mer energi an att prata sitt modersmal. Och ju mer jag pratar andra sprak, desto mer borjar jag inse vilket fint sprak svenska ar. Jag saknar det, pa riktigt. Jag saknar ljuden. Jag saknar u. Jag saknar y. Jag saknar r. Jag saknar e. Jag saknar konsonantkombinationerna och melodin. Laser saker hogt for mig sjalv och orden smakar gott.
Jag gillar den har stan.
Kom hem klockan fem inatt.
Vet inte vem det var som betalade tillbringaren med whisky och cola pa Soho Bar. Inte var det jag i alla fall.
Tappade bort mitt nyinkopta mobilsmycke, i form av en liten lyckokatt.
Dansade till Le Bangs vanliga spellista. I will survive ar en helt fantastisk lat.
Traffade en amerikan som sag ut lite som en elak version av Mattias Spangmyr. Han hette Ulysses. Pa allvar, Ulysses. Spanade lite pa honom bara darfor. Ulysses. Han lovade oss att Barack Obama kommer att vinna presidentvalet.
Spelade tarning med en jobbig kines pa Corner Jazz.
Sheng dun-ol ar fan inte gott. Qingdao-rodvinet var daremot over forvantan.
Blev lite radd for vansinnet i Martins ogon nar det spelades Nirvana och dansgolvet forvandlades till en moshpit.
En svensk kille lag pa en bank och sov.
En rodharig kille fran Manchester sa att Kent var ett bra band. Han hade sot dialekt.
Fick bara lite lite ont i fotterna av mina nya fina skor.
Det var en trevlig natt.
Idag har jag atit lunch och druckit kaffe med Hyeon. Borjade fundera pa om jag kanske ska aka till Korea nan gang under aret. Det gar tydligen att ta sig dit med farja for typ 1000, tur och retur. Vore schysst, nar jag anda ar i trakterna, liksom.
Jag maste saga att jag ar ganska trott pa engelska. Aven om jag inte har nagra storre problem att uttrycka mig pa engelska sa tar det anda mer energi an att prata sitt modersmal. Och ju mer jag pratar andra sprak, desto mer borjar jag inse vilket fint sprak svenska ar. Jag saknar det, pa riktigt. Jag saknar ljuden. Jag saknar u. Jag saknar y. Jag saknar r. Jag saknar e. Jag saknar konsonantkombinationerna och melodin. Laser saker hogt for mig sjalv och orden smakar gott.
Jag gillar den har stan.
Kommentarer
Postat av: Sanna
Jag vet inte riktigt varför, men det här inlägget var väldigt underhållande. Fortsätt dricka whiskey oc cola och dansa sönder fötterna.
Postat av: mamma
En fd kollega bodde i Manchester några år; hon klagade sen över att hennes söner sa "ourri oupp, moumm" när det var bråttom. De riktigt breda dialekterna är ju engelskans höjdpunkter; länge leve Manchester och Newcastle!
Trackback
