Larare Hu
Jag skulle ju bara kolla mailen, lite snabbt, sadar. Men man vet ju hur det blir. Det blir aldrig som man tankt sig.
En smatrevlig helg som forsvann alltfor fort. Pa lordagskvallen satt jag uppe pa taket och spelade gitarr och pratade om laskiga saker med Nicola och Soren. Traffade en manlig, bredaxlad kines i sondags. Jag trodde inte att det fanns sadana, men det gor det minsann. Han var trevlig, och har eventuellt nagot slags sinne for ironi, vilket de flesta kineser saknar. Telefonpratade bort kvallen och pluggade inte ett dugg. Fler helger som denna efterlyses.
Darefter: irritation. En san gruvligt idiotisk mandag, jag vet inte nar jag var sa irriterad och sur sist. Jag tror att det ar min grammatiklarare som ar boven i dramat. Jag tycker inte om henne, och det stor mig att jag inte vet varfor. Hon ar ju trevlig, och sa. Eller? Ar hon verkligen det? Eller tror man bara det for att hon pratar med en mycket harmlos, nastan fanig rost? Ar hon kanske lite ond innerst inne? Troligen ar hon det. Troligen ar det bara jag som insett det. Jag maste varna de andra. Efter diktamen och grammatikovningar kommer nagot mycket, mycket varre. Vi vet bara inte vad an.
Nej, men allvarligt talat. Jag tycker inte om var grammatiklarare. Jag tycker inte om sattet vara kinesiska larare lar ut pa. Jag tycker inte om fyrkantigheten och lara sig utantill-pedagogiken. Forvisso bor man kanske lara sig en del saker utantill, men att rabbla meningar ur texter som inte ens ar faktatexter ar ett kvalificerat sloseri med tid. Jag ar overtygad om att det finns mycket battre satt att lara sig nagonting pa. Jag far nog helt enkelt se till att ordna det sjalv, genom att prata med folk, genom att leva i spraket pa riktigt. Det ska vara hela tiden, inte bara mandag till fredag atta till tolv.
Det kanns som att jag kommer fram till saker just nu, samtidigt som jag tappar bort saker. Sa att laget egentligen ar detsamma som alltid, fast det kanns atminstone som att jag ror mig framat.
Och nagon dag ska jag stryka till och borja prata tyska med tyskarna. Forbannar mig sjalv for att jag inte borjade forsta gangen jag traffade dem. Nu kanns det egentligen for sent. Men den finns ju nanstans, en bit in i huvudet. Jag maste bara plocka fram den igen. Hur svart kan det vara, egentligen? Vi har ju konstaterat att det ar ett latsassprak, eller hur, Marie?
Idag laser jag Dan Andersson och vantar pa nasta omgang regn. Tanker pa hemma, men vill inte dit an.
En smatrevlig helg som forsvann alltfor fort. Pa lordagskvallen satt jag uppe pa taket och spelade gitarr och pratade om laskiga saker med Nicola och Soren. Traffade en manlig, bredaxlad kines i sondags. Jag trodde inte att det fanns sadana, men det gor det minsann. Han var trevlig, och har eventuellt nagot slags sinne for ironi, vilket de flesta kineser saknar. Telefonpratade bort kvallen och pluggade inte ett dugg. Fler helger som denna efterlyses.
Darefter: irritation. En san gruvligt idiotisk mandag, jag vet inte nar jag var sa irriterad och sur sist. Jag tror att det ar min grammatiklarare som ar boven i dramat. Jag tycker inte om henne, och det stor mig att jag inte vet varfor. Hon ar ju trevlig, och sa. Eller? Ar hon verkligen det? Eller tror man bara det for att hon pratar med en mycket harmlos, nastan fanig rost? Ar hon kanske lite ond innerst inne? Troligen ar hon det. Troligen ar det bara jag som insett det. Jag maste varna de andra. Efter diktamen och grammatikovningar kommer nagot mycket, mycket varre. Vi vet bara inte vad an.
Nej, men allvarligt talat. Jag tycker inte om var grammatiklarare. Jag tycker inte om sattet vara kinesiska larare lar ut pa. Jag tycker inte om fyrkantigheten och lara sig utantill-pedagogiken. Forvisso bor man kanske lara sig en del saker utantill, men att rabbla meningar ur texter som inte ens ar faktatexter ar ett kvalificerat sloseri med tid. Jag ar overtygad om att det finns mycket battre satt att lara sig nagonting pa. Jag far nog helt enkelt se till att ordna det sjalv, genom att prata med folk, genom att leva i spraket pa riktigt. Det ska vara hela tiden, inte bara mandag till fredag atta till tolv.
Det kanns som att jag kommer fram till saker just nu, samtidigt som jag tappar bort saker. Sa att laget egentligen ar detsamma som alltid, fast det kanns atminstone som att jag ror mig framat.
Och nagon dag ska jag stryka till och borja prata tyska med tyskarna. Forbannar mig sjalv for att jag inte borjade forsta gangen jag traffade dem. Nu kanns det egentligen for sent. Men den finns ju nanstans, en bit in i huvudet. Jag maste bara plocka fram den igen. Hur svart kan det vara, egentligen? Vi har ju konstaterat att det ar ett latsassprak, eller hur, Marie?
Idag laser jag Dan Andersson och vantar pa nasta omgang regn. Tanker pa hemma, men vill inte dit an.
Kommentarer
Postat av: Marie
Kom igen Anna, det är klart du ska snacka tyska med tyskarna! Har du sagt att du har pluggat tyska? Annars tycker jag att du ska nämna att du kan lite tyska, lite sådär i förbifarten, och sen kan du ju briljera med någon snitsig mening. Typ "ich bin eine wienerscnitzel". Och sen kan ni ju snacka lite på tyska. Och om det är något ord som du inte kan så är det ju bara att du chansar, för troligtvis gissar du rätt. Det där språket är ju för fan en parodi på sig självt... :p
Trackback
