sharlan

Igar insag jag att det ar en sann provning att aka kinesisk buss i hogklackade skor. Men jag overlevde hela vagen fram till Huang Tai Lu, dar jag letade mig fram till Zhang Xin och Chris som vantade pa mig. Sedan bar det ivag till en restaurang, dar vi firade Zhang Xins fodelsedag med enorma mangder mat och ol. Zhang Xin ar en av mina couchsurfing-vanner, Chris ar hennes amerikanska flatmate. Han jobbar med att filma kinesiska reklamfilmer, och pratar grym kinesiska. Typ 12 personer var pa middagen, mest kinesiska killar (kollegor och klasskompisar till Zhang Xin), men ocksa en kinesisk tjej, en tysk tjej vid namn Dorothea, samt jag och Chris. Det var ett fasligt gan bei-ande (gan bei betyder "torrt glas", det vill saga botten upp) hela kvallen, och gratis ol ar ju inte helt fel. Folk var trevliga och glada, och maten var god, i synnerhet Pekingankan och ekorr-fisken. Noterade roat vilka av de kinesiska gasterna som ar rodnare. (Halften av alla asiater har nan slags genetisk avvikelse som gor att de inte riktigt pallar alkohol, utan rodnar sa fort de far ett glas eller tva i sig.) Chris forsokte overtyga mig och Doro om att anledningen till att det gar utfor for USA ar att folk inte langre tror pa Gud. Han havdade att det gatt at skogen for alla lander som gett upp kristendomen. Jag forsokte havda att Sverige har klarat sig ganska bra trots sekularisering, men det ville han inte lyssna pa. Herregud. (Heh.)

Framat halv tolv var festen slut, jag tog en taxi till stan. Ringde Soren som vralade att folket var pa Le Bang men snart skulle till Holiday och sjunga karaoke. Motte dem utanfor Le Bang, stod och hangde en stund. Soren sa att jag sag "very Sigourney Weaverish" ut. Jaha, sa jag. Karaoken var mattligt rolig, jag sjong bara Barbie Girl, som tydligen blivit min lat sen jag sjong den for nagon manad sen. Underbart. Jag och Laura fick nog av Martins vralsang i mikrofonen (han ar en mycket hogljudd person aven utan mikrofon), och vi drog ivag folk till Corner Jazz. Dar spelades det battre musik an pa Le Bang, aven om dansgolvet ar farligt ojamnt. Jag dansade med en skummis som havdade att han var fran Vermont. Jag fragade var Vermont lag, och han sa "up north". Jag sa att jag visste det, men inte pa vilken sida av sjoarna. Han svarade med ett tveksamt "eh... sort of in the middle". Detta i kombination med hans lite markliga engelska (som jag tankte kanske var nan slags ghetto gangsta-engelska som jag inte ar sa bekant med) gor att jag nog far konstatera att han ljog.
Traffade aven pa Alex, killen med den sota Manchesterdialekten. Vi pratade lite, eller rattare sagt forsokte prata. Hans kinesiska flickvan gjorde det svart. Hon maste vara det svartsjukaste jag sett i hela mitt liv. Sa fort hon markte att Alex pratade med mig stallde hon sig framfor honom och klangde valdsamt med en tydlig "du ska inte tro att du far ens komma i narheten av min pojkvan"-min, tills han mer eller mindre fick ge upp forsoken att prata med mig. Stackars karl.

Kom hem halv fyra, stupade i sang. Valdigt schysst kvall (natt). Idag har jag atit lunch med Laura och polskorna, och inget mer an sa. Eventuellt drar jag pa punkkonsert ikvall, forutsatt att jag far tag pa Olle, som vet var och nar och hur. Imorgon ska jag traffa Xianghun och kanske Cynthia. Men nu ar det kaffedags. Jag vill dessutom undkomma den koreanska tanten som sitter bredvid mig och ogenerat spionerar pa bilderna jag kollar igenom (och lagger upp pa bilddagboken, ta en titt pa dem). Hennes kinesiska uttal ar fantastiskt svarbegripligt.

Och idag tanker jag inte ens skriva att jag egentligen borde plugga. Det vet ni redan.