Partaja med koreanerna
En san kvall. En san dar galen kvall som man garna har fler av.
Klockan sex kom jag, Vicky och Nicola till Hong Kong garden, vantade en stund i den forbannat kalla blasten. Pei Na Li kom och hamtade upp oss och tog med oss till en koreansk restaurang. Dar vantade Zheng En Zhi: var kara banzhang (typ klassledare, jag vet inte riktigt varfor vi har en san, men det har vi, fast hon ar nastan aldrig i skolan). Hon hade bestallt och donat fram varsta middan, inklusive ol och koreansk sprit. Efter en stund droppade ytterligare cirka 10 av vara klasskompisar in, och vi kakade supergod koreansk barbeque som bestar av kott och olika sorters kimchee som man rullar in i salladsblad. Och sa blackfisk-omelett, och soppa, och en massa annat. Spegelbruden (som jag nu vet heter Zheng Cheng Juan) fyllde glatt pa sprit at alla (utom Li Dai Guang, for han ar bara 16, och alla betrakar honom som en mycket liten lillebror), och det skalades kors och tvars over bordet.
Nar maten slutligen var uppaten drog vi vidare till en annan koreansk restaurang, dar det bestalldes in mer ol. Jag pratade ratt mycket med Pei Na Li, hon ar en skon manniska. I det stora hela var det valdigt roligt att prata med klasskompisarna utanfor skolan. De ar ratt roliga, aven om en hel del koreanska ideer och traditioner ar svara att forsta sig pa, de ar pa ett vis sa fruktansvart strikta. Jag vet dock fortfarande inte namnet pa alla i klassen, det ar inte sa latt nar alla har trestaviga namn som later typ likadana, och nar halften av dem heter Piao i familjenamn. Hur som helst tror jag att vi efter denna kvall kommer att ga ut mer tillsammans. Hoppas det. Nicola foljde for ovrigt med ganget och sjong karaoke senare pa kvallen, hon sa att de var fullkomligt skogstokiga. Later lovande.
Sjalv hangde jag pa Vicky till Le Bang, dar Laura och Shane stod och hangde pa ett mycket tomt dansgolv. Ingen kande for att stanna kvar dar, sa vi drog till Soho. Dar var det inte heller sarskilt roligt, folk ville tillbaka till Le Bang. Jag tyckte att det var en dum ide, och detta i kombination med att min forkylda rost alltmer borjade forsvinna (/lata som Tom Waits) gjorde att jag tyckte att det var bast att aka hem. Var alltsa hemma och i sang fore tolv. Fantastiskt. Precis innan jag somnade ringde Wu Xianghui. Han var pa Feeling och tyckte att jag skulle komma dit och dansa. Jag sa att det kunde han glomma, varpa han garvade och sa att "men da graaaater jaaag!". Jag blir sa forvirrad av att prata med en ironisk kines. Men han ar trevlig. Och nasta gang drar jag ut och dansar med honom och hans kompisar.
Men idag nar jag vaknade hade jag nastan ingen rost alls. Att saga att rosten av beslojad vore kanske tjusigt, men den ar snarare inlindad i tre lager lakansvav, ihopknuten med ett snore. Jag ser det som ett tecken pa att jag haft roligt.
