sharlan

   Hon nickar instämmande när jag pratar om att resa runt i världen och vidga sina vyer. Jag har ingen aning, jag vet inte vad jag ska göra nästa år, oj vilka bekymmer. Vad ska man hitta på? Hon ler varmt men orörligt.
   "Jag skulle också vilja åka ut och resa." Hennes ögonfärg är märkligt koncentrerad, den har smått övertydliga kanter. "Men vi kan nästan inte åka någonstans utan visum."
  Ah. Just ja.
  "Och visum är dyra, och svåra att ordna. Så det går nog kanske inte."
  Hon är en så vidöppen människa, så fast i ett tillslutet land.
  "Vad dåligt," säger jag (för mitt språk håller mig ännu ganska hårt tillbaka). Hon rycker på axlarna, och i egenskap av kines skrattar hon så som de oftast skrattar åt det som är jobbigt och svårt.
  "Haha, ja, visst är det dåligt."

  Om jag ändå kunde hjälpa henne ut.


* * * * *

   Vi stiger ut på gatan, upplysta av skenet från ett glittertyngt skyltfönster. Det är torsdag, det har mörknat, människor bråkar sin väg fram på Taidongs nattmarknad. Hon håller mig lite för hårt i handen, men jag tycker om det. Hennes händer är mycket smalare än mina. Det är någonting med ljuset ikväll.
   "Vilka vackra ögon du har. Blåa, samma färg som en sjö."
   Snälla du, säg inte så där. Snälla du, det är bara ljuset här ikväll. Snälla du, det är bara skyltfönsterglittret som sprider sig. Snälla du, du har också vackra ögon. Snälla du, du distraherar mig. Snälla du, du ger mig märkliga impulser.
   Vi går hand i hand på Taidongs nattmarknad, mina ögon har samma färg som en sjö och hennes leende är det raraste i hela Kina. Folk säljer halsdukar och hundvalpar och handväskor och helst av allt skulle jag vilja dra henne intill mig.