Leder
i vår egen frihet från arbete göms vår nästas slit
på de fjäll och i de världar
vi dagligen tillryggalägger
här i vår värld av
järnvägar
färdvägar
spänger och
skoterleder
tvärs över Fulufjäll
om dagen går vi
vi går längs bergsryggen
ryggen som böjts
under tyngden av takpannor
timmer och järnkaminer
om natten sover vi
vilar i värmen
av en annans kropp och möda
det blir morgon den andra dagen och
vart tar då vägen
vägen
leder
i riktning mot kryss
efter röda kryss
en överbelamrad skattkarta
där mämnniskors arbete grävts ned
jag vill bara inte trampa
så snälla
led
väg
led
väg
led
väg
led
väg
led
på de fjäll och i de världar
vi dagligen tillryggalägger
här i vår värld av
järnvägar
färdvägar
spänger och
skoterleder
tvärs över Fulufjäll
om dagen går vi
vi går längs bergsryggen
ryggen som böjts
under tyngden av takpannor
timmer och järnkaminer
om natten sover vi
vilar i värmen
av en annans kropp och möda
det blir morgon den andra dagen och
vart tar då vägen
vägen
leder
i riktning mot kryss
efter röda kryss
en överbelamrad skattkarta
där mämnniskors arbete grävts ned
jag vill bara inte trampa
så snälla
led
väg
led
väg
led
väg
led
väg
led
(in)
Nu har vi gått itu. Allt ömt jag tänkte
har stelnat. Alla mjuka trådar tvinnas
till hårda knutar med vilka jag stängt de
luftvägar som andades om skälen
till brustnaden. Det enda jag vill minnas
är motorns tystnad och hur månen blänkte
på oss, i bilen, lyckliga att finnas
har stelnat. Alla mjuka trådar tvinnas
till hårda knutar med vilka jag stängt de
luftvägar som andades om skälen
till brustnaden. Det enda jag vill minnas
är motorns tystnad och hur månen blänkte
på oss, i bilen, lyckliga att finnas
i mörkret mellan Rörbäcksnäs och Sälen.
Kanske får den heta "Klockor"
I
här är nu klockornas första ringning:
här är nu klockornas första ringning:
ängsklockorna och
blåklockorna
för ett prasslande eko av fjolåret och
begravningsklockorna då
värmen väller omkring oss
i vågor och jag undrar:
hur ska vi kunna finnas
blåklockorna
för ett prasslande eko av fjolåret och
begravningsklockorna då
värmen väller omkring oss
i vågor och jag undrar:
hur ska vi kunna finnas
tillsammans, berövade?
II
vid tiden för ängsklockornas
andra ringning
och blåklockornas
tas de första stegen på färden bort
från den världen som fått oss
att säga jeansblå förr
än vi säger himmels-
blå sjövattenblå
III
kom så ängsklockornas
sista ringning
och blåklockornas
första oktober
när vi sitter, mitt i en höjdskillnad!
i vår vänskaps och solens värme
mättar ögonen med ljus
och matar drömmarna med timmervägg
invid timmervägg
II
vid tiden för ängsklockornas
andra ringning
och blåklockornas
tas de första stegen på färden bort
från den världen som fått oss
att säga jeansblå förr
än vi säger himmels-
blå sjövattenblå
III
kom så ängsklockornas
sista ringning
och blåklockornas
första oktober
när vi sitter, mitt i en höjdskillnad!
i vår vänskaps och solens värme
mättar ögonen med ljus
och matar drömmarna med timmervägg
invid timmervägg
Åkte till Småland och skrev om hemma
Var på skrivarhelg med åtta kloka kvinnor på Elin Wägners Lilla Björka mitt i mörkaste Småland. Alldeles för kort, men jag fick ändå en del skrivet, och återvände hemåt full av inspiration gällande skrivande, läsande, tro och dumpstring.
Vi började lördagen med en klassisk skrivövning: beskriv en plats utan att fokusera på synintryck. Jag skrev så här:
Det är det här som är platsen. Som om den vore synonym med ordet plats, som om inget fanns att säga om andra platser i världen. Som om jag hade lovat honom att alltid berätta om just den här platsen.
Här är den halvhjärtade värmen av öppen eld, den som bara nästan når till motsatt vägg, som delar dig i varmt och kallt, en sida vänd till och en sida vänd ifrån. Här luktar trä, brännhet björk och sprättande tall. Förunderligt hur något nedhugget och dödat kan lukta så mycket liv.
Något rått dröjer kvar i tapeter och täcken, blandas med lukt av fotogen och kokat kaffe. Därtill två typer av mint: urgammal Blåvitt-tandkräm och polkagrisarna från pappas sista sommar.
Det är lätt att beskriva platsen som tyst, lätt att nästan slås omkull av frånvaron av bilar, fläktar, kylskåp och väntande sladdar. Men tystnaden är bara en halv sanning, för eld dånar, stjärnhimmel dånar och träden, hur träd kan dåna! Närmsta björken förvandlar minsta ord till storm, där varje viskning av ett löv läggs intill ett annat, tills det är ljudet av en fors, en strömvirvel ovanför marken.
Så dånar det i det vi kallar tystnad, och där i ljudet av löven lever han alltid kvar.
Vi började lördagen med en klassisk skrivövning: beskriv en plats utan att fokusera på synintryck. Jag skrev så här:
Det är det här som är platsen. Som om den vore synonym med ordet plats, som om inget fanns att säga om andra platser i världen. Som om jag hade lovat honom att alltid berätta om just den här platsen.
Här är den halvhjärtade värmen av öppen eld, den som bara nästan når till motsatt vägg, som delar dig i varmt och kallt, en sida vänd till och en sida vänd ifrån. Här luktar trä, brännhet björk och sprättande tall. Förunderligt hur något nedhugget och dödat kan lukta så mycket liv.
Något rått dröjer kvar i tapeter och täcken, blandas med lukt av fotogen och kokat kaffe. Därtill två typer av mint: urgammal Blåvitt-tandkräm och polkagrisarna från pappas sista sommar.
Det är lätt att beskriva platsen som tyst, lätt att nästan slås omkull av frånvaron av bilar, fläktar, kylskåp och väntande sladdar. Men tystnaden är bara en halv sanning, för eld dånar, stjärnhimmel dånar och träden, hur träd kan dåna! Närmsta björken förvandlar minsta ord till storm, där varje viskning av ett löv läggs intill ett annat, tills det är ljudet av en fors, en strömvirvel ovanför marken.
Så dånar det i det vi kallar tystnad, och där i ljudet av löven lever han alltid kvar.