Ur "Priset på vatten i Finistère", Bodil Malmsten

"Det låter futtigt och vulgärt på svenska, men svenskan är det enda skriftspråk jag har tillgång till. Detta stadsspråk för stadserfarenheter, detta bleka språk utan den färg, den kontrast och de valörer som mitt modersmål har.
   Efter femtio års talande på svenska känner jag mig fortfarande tillgjord. Som om jag gör mig finare än jag är. Att göra sig finare än vad man är, är det svåraste brott en bybo kan begå, att vara stadsaktig och göra sig märkvärdig är att vara fjaskut, att vara huskut fjaskut är bortom.
   Att tala svenska är att gå över till andra sidan. Till härskarna, herrskapet.
   Den som är född med en fot på varje sida blir noga med orden och schizofren."

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0