Ett år och 364 dagar
Det är måndagen den tjugosjunde april, och det är dagen mellan två årsdagar: sista söndagen i april, och det faktiska 28 april, detta satans datum som river i kroppen på oss. I morgon har det gått två år. Två år sedan söndagen den tjugoåttonde april 2013. Det var mulet men egentligen inte grått, mer vitmulet. Jag åkte hem i min grå klänning, som jag sedermera kastade. Det är två år sedan. Allt har blivit bättre, och inget har blivit bättre.
Letar ständigt: de perfekta låtarna, de perfekta böckerna, de perfekta meningarna, de perfekta tankarna, de som ska sammanfatta och förklara. Något som ska begripliggöra, säga något om döden, kanske ge den en mening. Inget, inget, inget. Kloka saker har sagts om sorg, om saknad, om tomhet. Men inget vettigt sägs om döden, för att inget vettigt finns att säga. Det närmsta jag kommit är några rader från andra sidan i boken "Fiskarna har inga fötter" som jag läser alldeles nu:
Döden är Guds brist på argument, vad som uppstod när Gud, kanske i förtvivlan, göt samman grymhet och saknad, för att skapelsens patiens inte ville gå ut.
Jag försöker också att säga något själv, försöker skriva, försöker säga, försöker formulera. Det finns fan ingenting att säga, och kommer aldrig att finnas något att säga. Bara detta, att döden är Guds brist på argument, och just därför går det inte att argumentera. Diskussionen är inte över, den har aldrig ens varit. Patiensen gick inte ut, och det här är vad vi lämnades med.
Kommentarer
Trackback
