sharlan

Var på skrivarhelg med åtta kloka kvinnor på Elin Wägners Lilla Björka mitt i mörkaste Småland. Alldeles för kort, men jag fick ändå en del skrivet, och återvände hemåt full av inspiration gällande skrivande, läsande, tro och dumpstring.
Vi började lördagen med en klassisk skrivövning: beskriv en plats utan att fokusera på synintryck. Jag skrev så här:


Det är det här som är platsen. Som om den vore synonym med ordet plats, som om inget fanns att säga om andra platser i världen. Som om jag hade lovat honom att alltid berätta om just den här platsen.
Här är den halvhjärtade värmen av öppen eld, den som bara nästan når till motsatt vägg, som delar dig i varmt och kallt, en sida vänd till och en sida vänd ifrån. Här luktar trä, brännhet björk och sprättande tall. Förunderligt hur något nedhugget och dödat kan lukta så mycket liv.
Något rått dröjer kvar i tapeter och täcken, blandas med lukt av fotogen och kokat kaffe. Därtill två typer av mint: urgammal Blåvitt-tandkräm och polkagrisarna från pappas sista sommar.
Det är lätt att beskriva platsen som tyst, lätt att nästan slås omkull av frånvaron av bilar, fläktar, kylskåp och väntande sladdar. Men tystnaden är bara en halv sanning, för eld dånar, stjärnhimmel dånar och träden, hur träd kan dåna! Närmsta björken förvandlar minsta ord till storm, där varje viskning av ett löv läggs intill ett annat, tills det är ljudet av en fors, en strömvirvel ovanför marken.
Så dånar det i det vi kallar tystnad, och där i ljudet av löven lever han alltid kvar.