sharlan

De senaste två dagarna har jag promenerat till skolan. En snabb koll på Baidu avslöjade att det inte är mer än drygt tre kilometer, och att det därmed nog till och med skulle gå lite fortare att gå hela vägen än att gå till busshållplatsen, vänta på 104:an, eventuellt inte få plats på den, till slut klämma sig in på nästa buss och stå där alldeles ihoptryckt medan bussen sniglar sig fram genom trafikkaoset. Därtill måste man när man åker buss på morgonen lyssna till biljettförsäljarnas gastande: gå bakåt! rör på er! res på dig för farbrorn här! flytta på er så vi kan stänga dörrarna! gå bakåt! GÅ BAKÅT! det finns plats! trängs inte! GÅ BAKÅT SA JAG! De låter som dåligt morgonhumör känns.

Skönare då att gå. Först efter en vanlig halvstor gata, sedan svänger man in i en hutong och njuter av morgonröran bland grönsaksförsäljare och frukosthak, lyssnar på ljudet av fräsande olja och köper kanske lite sojamjölk att dricka på vägen. Sedan närmar man sig en park, full av pensionärer och lågstadiebarn i de obligatoriska gula kepsarna. Jag älskar kinesiska parker av hela mitt hjärta, hur de verkligen är en mötesplats, hur de lever och används; man ser joggande medelålders män, uråldriga tanter i rullstol, mammor med barn på väg till skolan, rara pensionärer som övar tai chi med svärd, någon enstaka stressad portföljnisse, men mest av allt bara folk som låter saker ta sin tid. Allt händer, inget är stilla, men det är heller ingen panik. Det är morgon, och det är bra. Det är gott att vara vaken.

Så går man ut ur parken igen och följer en ännu rörigare liten gata där man knappt kan gå på trottoaren utan att trampa i någons grönsaker som är till salu, sedan går man under en stor stor vägbro och följer en lite tråkigare vanlig väg och plötsligt står man i korsningen vid Jingshi building och är framme vid skolan. Det tar 35 minuter och är så mycket bättre än att åka buss.