Tiger tiger
efter att ha räknat noga
under golvplankorna
kan vi konstatera
att vi inte har råd med trygghet för någon
som inte kan betala den själv
vi har tömt LV-väskorna och varje handsfack
i varje regeringsplåtad bil, och därmed sett
att resurser är något
som finns vi har vidare
glömt vad vi nyss konstaterade
och vi har inte råd att undersöka något
som inte kan betala sig självt
nästa gång plankorna bryts upp kan allt
ha möglat ned sig till atomer
eller förökats genom delning
men oavsett vilket
visste vi ingenting
under golvplankorna
kan vi konstatera
att vi inte har råd med trygghet för någon
som inte kan betala den själv
vi har tömt LV-väskorna och varje handsfack
i varje regeringsplåtad bil, och därmed sett
att resurser är något
som finns vi har vidare
glömt vad vi nyss konstaterade
och vi har inte råd att undersöka något
som inte kan betala sig självt
nästa gång plankorna bryts upp kan allt
ha möglat ned sig till atomer
eller förökats genom delning
men oavsett vilket
visste vi ingenting
Sömnlös
Jag kan bara inte blunda.
Sängen står fel, och luften är fel.
Det är något fel i luften.
Vrider mig ett halvt varv, ett halvt och ett halvt tillbaka.
Vet att jag egentligen aldrig kan somna vänd från väggen.
Ljuset är fel, och mörkret.
Kanske spökar norrskenet? Kanske frasar längs himlen.
Kanske anar jag andning genom väggarna.
Natten är fel, i natt.
Sängen står fel, och luften är fel.
Det är något fel i luften.
Vrider mig ett halvt varv, ett halvt och ett halvt tillbaka.
Vet att jag egentligen aldrig kan somna vänd från väggen.
Ljuset är fel, och mörkret.
Kanske spökar norrskenet? Kanske frasar längs himlen.
Kanske anar jag andning genom väggarna.
Natten är fel, i natt.
Göteborg
Se, du ligger kvar
på sida med ansiktet mot Nordsjön
och alla stenblock vilar stilla
på platserna som tilldelats dem
En gång var jag här och han levde
En annan gång var jag här och han var död
Alla framtida gånger kommer att vara så,
det är säkert som klipporna, säkrare
Tyngre än Älvsborgsbron
Så tung att gråten inte räcker till
och kroppen som vill värja sig, skrattar
En gång var jag här och hoppades
att Biskopsgårdens kyrkklockor
kunde ringa undan tiden
En annan gång var jag här och inget lät
Då lät jag minnena pressa undan marken
Den här gången regnar bort
på sida med Nordsjön mot ansiktet,
sjunger:
Känn ingen sorg
förutom den som är befogad
på sida med ansiktet mot Nordsjön
och alla stenblock vilar stilla
på platserna som tilldelats dem
En gång var jag här och han levde
En annan gång var jag här och han var död
Alla framtida gånger kommer att vara så,
det är säkert som klipporna, säkrare
Tyngre än Älvsborgsbron
Så tung att gråten inte räcker till
och kroppen som vill värja sig, skrattar
En gång var jag här och hoppades
att Biskopsgårdens kyrkklockor
kunde ringa undan tiden
En annan gång var jag här och inget lät
Då lät jag minnena pressa undan marken
Den här gången regnar bort
på sida med Nordsjön mot ansiktet,
sjunger:
Känn ingen sorg
förutom den som är befogad
寻找雪的感觉 - 傅天琳
Söka efter känslan av snö - Fu Tianlin
Under högsommaren
kommer jag att tänka på bergstopparna
den högsta av all snö
Känslan av silke, porslin som flyter ifrån skyn
och grenarna föder silvrigt ljus
som hade en poesins hand
plockat med sig
den brännheta andningen på min kropp
Pagodträdet stiger
och det i stillhet förgångna
förflyttas från en vinter
till en annan vinter
Först denna sommar
närmar jag mig den klassiska snöstaden
och den snö jag letat rätt på är inte längre snö
Känslan landar på mina axlar
- den har ingen tyngd
Under sommarens sista ögonblick
börjar människorna smälta
och fiskstimmet väller i våg på våg
in mot gatorna
Under högsommaren
kommer jag att tänka på bergstopparna
den högsta av all snö
Känslan av silke, porslin som flyter ifrån skyn
och grenarna föder silvrigt ljus
som hade en poesins hand
plockat med sig
den brännheta andningen på min kropp
Pagodträdet stiger
och det i stillhet förgångna
förflyttas från en vinter
till en annan vinter
Först denna sommar
närmar jag mig den klassiska snöstaden
och den snö jag letat rätt på är inte längre snö
Känslan landar på mina axlar
- den har ingen tyngd
Under sommarens sista ögonblick
börjar människorna smälta
och fiskstimmet väller i våg på våg
in mot gatorna
米店 Risbod
En dikt, eller egentligen en låttext, av Zhang Weiwei 张玮玮.
Risbod
Disigt regn i mars Den vajande södern
Du sitter i din tomma risbod
Ett äpple i ena handen Ödet i den andra
Letar efter din egen doft
Människorna utanför fönstret Skyndar, brådskar
Förlorar blicken på den våta gatan
Dina danssteg Korsar det tomma rummet
Och tiden blir till rök
Älskade Du vet allt att morgondagen snart är här
I hamnen väntar vår båt
Jag ska tvätta mitt hår Klättra upp i masten
Staga upp vårt hem, spätt som vinrankans blad
三月的烟雨 飘摇的南方
你坐在你空空的米店
你一手拿着苹果 一手拿着命运
在寻找你自己的香
窗外的人们 匆匆忙忙
把眼光丢在潮湿的路上
你的舞步 划过空空的房间
时光就变成了烟
爱人 你可感到明天已经来临
码头上听着我们的船
我会洗干净头发 爬上桅杆
撑起我们葡萄枝嫩叶般的家
Risbod
Disigt regn i mars Den vajande södern
Du sitter i din tomma risbod
Ett äpple i ena handen Ödet i den andra
Letar efter din egen doft
Människorna utanför fönstret Skyndar, brådskar
Förlorar blicken på den våta gatan
Dina danssteg Korsar det tomma rummet
Och tiden blir till rök
Älskade Du vet allt att morgondagen snart är här
I hamnen väntar vår båt
Jag ska tvätta mitt hår Klättra upp i masten
Staga upp vårt hem, spätt som vinrankans blad
三月的烟雨 飘摇的南方
你坐在你空空的米店
你一手拿着苹果 一手拿着命运
在寻找你自己的香
窗外的人们 匆匆忙忙
把眼光丢在潮湿的路上
你的舞步 划过空空的房间
时光就变成了烟
爱人 你可感到明天已经来临
码头上听着我们的船
我会洗干净头发 爬上桅杆
撑起我们葡萄枝嫩叶般的家
Eftermiddag med Saerom, oktober 2012
Det mycket vackra i ett blågrönt hav som kallas det gula, och det ännu mycket vackrare i människan här. Ett väldigt ankare, strandat, kvarglömt av en jätte, av den gamle stenmannen vars strand ligger här längre bort. Vågor slår vitt, vitt omkring skär, kring utskurna mänskor ur stenen. Ta din bild med blåvattenbakgrund, ta din bakgrund och dränk den i havet.
Gårdagen
Femton ljus brann på altarringen, och yngst var pappa. Ute vid graven sa Anders att vi kanske borde säga som pappa sagt förra året, att man ska glädjas åt att ingen ung människa dött här i år, inget barn, ingen ungdom. Yngst var pappa, 61 år gammal. Det är ändå en god del av ett liv. Det är ett försök till en tanke, och ibland tröstar den.
Men först stod vi bara tysta. Tittade på gjutjärnskorset, på lyktan (en ny, en svart), kransen, ljusen, stenen, mörkret runt. Tysta. Det spelade ingen roll att hans namn står på korset, för det allra tydligaste tecknet på hans frånvaro var att ingen sa någonting. Hade det varit någon annan och vi stått där tillsammans så hade det varit pappa som sagt något. Det hade varit han som brutit tystnaden och med allvarlig röst sagt något enkelt och svindlande klokt, så där som han gjorde. Han som kunde hitta rätt ord när alla andra tappat själva språket. I år stod vi tysta och väntade på ord som inte kom, en sammanfattning av det ogripbara, en överblick över det alldeles ändlösa. Väntan, och tystnaden. Vem bryter den nu?
Men först stod vi bara tysta. Tittade på gjutjärnskorset, på lyktan (en ny, en svart), kransen, ljusen, stenen, mörkret runt. Tysta. Det spelade ingen roll att hans namn står på korset, för det allra tydligaste tecknet på hans frånvaro var att ingen sa någonting. Hade det varit någon annan och vi stått där tillsammans så hade det varit pappa som sagt något. Det hade varit han som brutit tystnaden och med allvarlig röst sagt något enkelt och svindlande klokt, så där som han gjorde. Han som kunde hitta rätt ord när alla andra tappat själva språket. I år stod vi tysta och väntade på ord som inte kom, en sammanfattning av det ogripbara, en överblick över det alldeles ändlösa. Väntan, och tystnaden. Vem bryter den nu?
Halvåret
Det är icke ens möjligt att utreda var startpunkten ligger. Jag tvingas börja där jag står. Ur lövhögarna och årsgräset ska det gångna grävas fram, det alldeles nyligen passerade. Det blåser stritt från väster, men kylan dröjer ännu. Det är oktober, vilket är sex månader från april, vilket håll man än räknar från.
Om en vecka, lite drygt, är det allhelgona, alla helgons dag, alla heligas. Allra helst skulle jag slippa undan. Det är flera år sedan jag var hemma på allhelgona; närmast ligger istället en vanvördigt kärlekssjuk promenad för två år sedan, runt en medeltida kyrka i en Stockholmsförort. En ljusbelamrad grav med frusna nallebjörnar visade sig rymma en pojke som dött i tsunamin, kanske nio år gammal. Vi begrundade det sorgliga i det. Barn borde inte kunna dö.
Jag sa att om jag varit hemma då hade vi stått vid vår lilla barnagrav, tittat på den vita lyktan och suckat. Pappa hade utbrustit att han inte kan fatta att det arton år sedan. Så sa han jämt. Tio år sedan! Elva år sedan! Femton! Nitton! Skulle han ha sagt om jag varit där.
I år är det tjugo år sedan. Vi ska stå där och titta på den vita lyktan som nu lyser för två, och ingen ska säga något om att det är tjugo år sedan. Vi ska säga att vi inte kan fatta att det är ett halvår sedan, en dubbel ofattbarhet: så länge sedan, så nyss. Jag ska tänka fan pappa, att gå ifrån oss så här. Att inte höra av sig på sex månader, inte ett ord eller ett ljud. Å andra sidan har jag anat dig i träden ibland, i lövsus och rassel. Men löven har fallit nu, lagt sig i högar och drivor. Jag vet inte hur jag ska orka gräva.
Om en vecka, lite drygt, är det allhelgona, alla helgons dag, alla heligas. Allra helst skulle jag slippa undan. Det är flera år sedan jag var hemma på allhelgona; närmast ligger istället en vanvördigt kärlekssjuk promenad för två år sedan, runt en medeltida kyrka i en Stockholmsförort. En ljusbelamrad grav med frusna nallebjörnar visade sig rymma en pojke som dött i tsunamin, kanske nio år gammal. Vi begrundade det sorgliga i det. Barn borde inte kunna dö.
Jag sa att om jag varit hemma då hade vi stått vid vår lilla barnagrav, tittat på den vita lyktan och suckat. Pappa hade utbrustit att han inte kan fatta att det arton år sedan. Så sa han jämt. Tio år sedan! Elva år sedan! Femton! Nitton! Skulle han ha sagt om jag varit där.
I år är det tjugo år sedan. Vi ska stå där och titta på den vita lyktan som nu lyser för två, och ingen ska säga något om att det är tjugo år sedan. Vi ska säga att vi inte kan fatta att det är ett halvår sedan, en dubbel ofattbarhet: så länge sedan, så nyss. Jag ska tänka fan pappa, att gå ifrån oss så här. Att inte höra av sig på sex månader, inte ett ord eller ett ljud. Å andra sidan har jag anat dig i träden ibland, i lövsus och rassel. Men löven har fallit nu, lagt sig i högar och drivor. Jag vet inte hur jag ska orka gräva.
Årepolskan
Åh. Årepolskan. Jag ropade det, Årepolskan!, ångrade mig halvvägs, men fick önskan uppfylld likafullt. En sådan låt, en hjärtekrossarlåt, en livet är vackert och jävligt och ljuvt-låt. Sneglade bakåt och bortåt, såg något jag trodde var ledsna ögon, men det var kanske bara vin (i de ögonen, eller mina egna?), kanske luftfuktigheten i lokalen, kanske tiden på dygnet. Åh. Årepolskan. Jag dansade med någon som hade kanske hälften så breda axlar, som det inte gick att hänga upp sig på. Jag ångrade mig, djupt, men bara tillfälligt. Slog hårdhänt undan allt sentimentalt och vandrade vidare, i Linköpingsnatt och Malungshöst. Det där var då. Nu är nu. Ledsna ögon repar sig, om inte nu så senare. Men åh! Årepolskan.
springlek
Utan Floda folkdansgille hade jag kanske inte ens funnits, så inget kan egentligen vara mer logiskt än att dansen ger mig livslusten tillbaka. En eländig satans dag ryckte upp sig till en bättre kväll, och ingen förkylning eller föredetta i världen ska hindra mig från att ha det bra i Linköping. Dansskor på, dragspel med, tretakt rakt ut i natten. Somna med trötta fötter och slitna vader, ändå inte kunna vara stilla nästa dag.
Fjäll
Ack fjällträd. Gråäcklig vacker lav. En mossans egen gravitation, där grenarna dras mot marken. Vem orkar streta över sjuhundra meter? Vi är allt lite närmare himlen, lite ensligare, lite tysta. Tallarna kroknar, björkarna suckar, och med ett sista utrop ger träden rum åt brist på träd. Mossan krasar efter en soltorr sommar, och de röda kryssen leder väg. Här är skatten, och här, och här. Varje stolpe en huvudstad i världen.
Paus, en takt
Jag trodde kanske att Maria överdrev när hon förut sa att sång löser upp spänningar och kan få nästa vilka känslor som helst att komma forsande fram. Men se, bara fyra veckor in på terminen fick jag se mig övermannad av insidan på mitt eget huvud. Sång är inte bara ljud; sång är luft, puls och hjärta, och på insidan av huvudet kan det finnas elände (och vatten) som vill ut. Så låt det då komma. Det går alltid att bädda ner sig med kaffe och Judee Sill på repeat, i väntan på att dagen ska bli nästa dag och bekymren ha lättat.
En två tre
två två tre
en två tre
en -
Idag är nästa dag, och det är gott att sjunga igen. Övar Valetpolska utan slut och bråkar med bröströsten. Sammanbrotten är tillfälliga och terminen lång framför mig.
En två tre
två två tre
en två tre
en -
Idag är nästa dag, och det är gott att sjunga igen. Övar Valetpolska utan slut och bråkar med bröströsten. Sammanbrotten är tillfälliga och terminen lång framför mig.
av Claes Andersson
Förtvivlan är ett alltför stort
ord, men jag vet inte... Ty sorgen är
obotlig, den går aldrig över
Därav dess styrka, dess bördighet för det
som ännu inte förstörts inne i oss
Den som inte har sorgen har intet
Den som inte har sorgen kan ta sig till
med vad som helst! Med vem som helst!
Den som inte har sorgen har aldrig förlorat
någonting, aldrig ägt någonting
Smärtan och försoningen finns inte hos den
som aldrig har haft sorgen Och dikten
växer bara ur sorgen, ur den sorg
som beretts ett rum i glädjens hjuls nav
och där klarnat till blick och förståelse
ord, men jag vet inte... Ty sorgen är
obotlig, den går aldrig över
Därav dess styrka, dess bördighet för det
som ännu inte förstörts inne i oss
Den som inte har sorgen har intet
Den som inte har sorgen kan ta sig till
med vad som helst! Med vem som helst!
Den som inte har sorgen har aldrig förlorat
någonting, aldrig ägt någonting
Smärtan och försoningen finns inte hos den
som aldrig har haft sorgen Och dikten
växer bara ur sorgen, ur den sorg
som beretts ett rum i glädjens hjuls nav
och där klarnat till blick och förståelse
Utkast: May. 26, 2013
På ren rutin fortsätter jag att koka fyra koppar kaffe efter maten, fyra som kokar ner till drygt tre, som är exakt vad som behövs. Behövdes. Dag efter dag häller jag bort en kopp kallt, överblivet kaffe. Gör fyra koppar igen nästa gång. Häller bort. Det kommer att ta tid att vänja sig.
I natt
Jag drömde om dig i natt, pappa. Vi var i köket allihop, satt runt bordet och på kökssoffan, du kom in i jobbkläderna (gröna byxor och svart tjocktröja) och började rota efter något i det gamla skåpet. Du sa inte så mycket, upptagen med ditt letande, och vi pratade på, sa bara hej i förbifarten. Du var dig väldigt lik.
Sedan insåg jag, i drömmen, att det bara var en syn, att vi var där, men du var bara en illusion, och jag påmindes om att du ju inte var där på riktigt, att bilden av dig snart skulle upplösas. Just ja, tänkte jag, du är ju inte här egentligen. Det är vi som är här, medan det jag ser av dig snart skingras.
Det var bara ett konstaterande. Vi pratade vidare och jag suckade lite. Just ja, du är ju inte här.
Sedan insåg jag, i drömmen, att det bara var en syn, att vi var där, men du var bara en illusion, och jag påmindes om att du ju inte var där på riktigt, att bilden av dig snart skulle upplösas. Just ja, tänkte jag, du är ju inte här egentligen. Det är vi som är här, medan det jag ser av dig snart skingras.
Det var bara ett konstaterande. Vi pratade vidare och jag suckade lite. Just ja, du är ju inte här.
Till min far - Dan Andersson
Så skön är väl ej glansen av stjärnor över byn,
ej månens över grönskande dalar,
som ljuset i dina ögon under gråa gamla bryn -
två kronljus från paradisets salar.
Jag hälsar dig med sång och dina glesa hår:
du segrat över hundra onda öden.
Mig tycks att din kamp för de små i många år
var som ett helgons mot djävulen och döden.
Som i salighet klarnad var din panna mången gång
när du gett oss alla bröd och såg oss nöjda.
När böjd av värk du stupat kull, ditt hjärta blev en sång
som lyfta dig mot himlen med händer höjda.
Att jag är av ditt blod, åh, jag grips av ångest fatt!
Hur skall jag blott mitt arv ej förspilla!
Jag sjunger till fiol i din stjärnglesa natt
för mitt hjärta, som aldrig kan bli stilla.
En dag, en sällsam dag, o far, man bort dig bär
genom furuskogens allvarsamma salar.
Låt mig stå upp och fjärran gå. När du ej mera är,
vad rör mig alla grönskande dalar?
(1922)
ej månens över grönskande dalar,
som ljuset i dina ögon under gråa gamla bryn -
två kronljus från paradisets salar.
Jag hälsar dig med sång och dina glesa hår:
du segrat över hundra onda öden.
Mig tycks att din kamp för de små i många år
var som ett helgons mot djävulen och döden.
Som i salighet klarnad var din panna mången gång
när du gett oss alla bröd och såg oss nöjda.
När böjd av värk du stupat kull, ditt hjärta blev en sång
som lyfta dig mot himlen med händer höjda.
Att jag är av ditt blod, åh, jag grips av ångest fatt!
Hur skall jag blott mitt arv ej förspilla!
Jag sjunger till fiol i din stjärnglesa natt
för mitt hjärta, som aldrig kan bli stilla.
En dag, en sällsam dag, o far, man bort dig bär
genom furuskogens allvarsamma salar.
Låt mig stå upp och fjärran gå. När du ej mera är,
vad rör mig alla grönskande dalar?
(1922)
圣诞
Tänkte bara önska er alla där hemma en god jul.
Jag har öppnat två små paket nu på morgonen, ätit en pepparkaka och lyssnat på Triakels "Vintervisor". Det är ungefär en så ambitiös jul som det blir i år. Det riktiga decembermyset är flyttat till början av januari. Längtar hem, men är också hemma väldigt snart.
Jag har öppnat två små paket nu på morgonen, ätit en pepparkaka och lyssnat på Triakels "Vintervisor". Det är ungefär en så ambitiös jul som det blir i år. Det riktiga decembermyset är flyttat till början av januari. Längtar hem, men är också hemma väldigt snart.
Farväl till Dong Da
Vår sista uppgift på kursen i klassisk litteratur är att välja ut en av dikterna vi lärt oss, översätta den till vårt eget språk och sedan motivera varför vi valt just den dikten. "Jag kan ju inte era språk," medgav lärare Wang, "men någon dag kanske jag kommer att visa era översättningar för andra elever från era länder!" Troligen inte. Men ändå. Jag valde 《别董大》, "Farväl till Dong Da" av Gao Shi. Här mitt tappra försök till översättning:
Tusen mil av gula moln och solen disigt vit,
snö i virvlar, gässen jagas utav nordanvind.
Räds ej ensamhet, nog finns det vänner längs din väg,
var under himlen finns väl den som ej vet vem du är?
千里黄云白日曛
北风吹雁雪纷纷
莫愁前路无知己
天下谁人不识君
Tangdikterna är så extremt kompakta, ibland bara tjugo tecken, i det här fallet 28; de längre 40 eller 56. Det finns inte en chans att man kan överföra det till svenska, man får hitta andra sätt. Rytmen är viktig, tänker jag, att det finns rytm, en ganska hårt hållen och genomtänkt sådan. Och om inte rim så åtminstone halvrim.
Jag fastnade för den här dikten alldeles omedelbart, dels för att de två första raderna så perfekt beskriver den där lite disiga vinterhimlen i norra Kina, och dels för de rörande slutraderna. Enligt lärare Wang var det egentligen så att Dong Da var en vida känd man som rent bokstavligt inte behövde oroa sig för att ingen skulle veta vem han var och bry sig om honom. Men jag vill väldigt gärna tolka det som en uppmaning om att inte oroa sig, för att världen är full av människor som vill dig väl, så där i största allmänhet: allting ordnar sig alltid, och du är aldrig helt ensam.
Tusen mil av gula moln och solen disigt vit,
snö i virvlar, gässen jagas utav nordanvind.
Räds ej ensamhet, nog finns det vänner längs din väg,
var under himlen finns väl den som ej vet vem du är?
千里黄云白日曛
北风吹雁雪纷纷
莫愁前路无知己
天下谁人不识君
Tangdikterna är så extremt kompakta, ibland bara tjugo tecken, i det här fallet 28; de längre 40 eller 56. Det finns inte en chans att man kan överföra det till svenska, man får hitta andra sätt. Rytmen är viktig, tänker jag, att det finns rytm, en ganska hårt hållen och genomtänkt sådan. Och om inte rim så åtminstone halvrim.
Jag fastnade för den här dikten alldeles omedelbart, dels för att de två första raderna så perfekt beskriver den där lite disiga vinterhimlen i norra Kina, och dels för de rörande slutraderna. Enligt lärare Wang var det egentligen så att Dong Da var en vida känd man som rent bokstavligt inte behövde oroa sig för att ingen skulle veta vem han var och bry sig om honom. Men jag vill väldigt gärna tolka det som en uppmaning om att inte oroa sig, för att världen är full av människor som vill dig väl, så där i största allmänhet: allting ordnar sig alltid, och du är aldrig helt ensam.
Familjer
Man får anledning att fundera över det här med familjen i Kina. Ens egen familj, och andras. Kinesiska och svenska familjer. Får anledning att sakna, när man är långt bort från, börjar sakteligen förstå vad det är att ha en familj.
Xiaohuis mamma har varit här i ganska exakt två månader nu. Hälsar på, på kinesiskt vis, det vill säga mer eller mindre flyttar in. Hon har lagat mat åt Xiaohui, städat, lagat mer mat, fixat och donat, tassat omkring här i lägenheten, förmanat och gett råd, lagat ännu mer mat. Men nu åker hon tillbaka till Heilongjiang, om två veckor eller så. "Nu är hon inte så upptagen längre, så då åker jag tillbaka." Så länge Xiaohui har mycket att göra är hon här, och backar upp, och åker sedan hem när hon inte behövs längre.
En sådan total kontrast till hemma. Om jag vore väldigt upptagen skulle det snarast få mamma att inte komma och hälsa på, hon skulle vänta tills jag hade mera tid, vänta tills jag har tid att faktiskt umgås, hon skulle tänka att det vore en sak för mycket att ha henne på besök. Vi skulle båda tycka att det vore logiskt. Medan Xiaohuis mamma varit ensam här i lägenheten väldigt mycket under dessa två månader, och nu åker hem när Xiaohui har mindre att göra, när hon hinner laga mat och städa själv. Det tycker de båda är logiskt, hejdå mamma, ses nästa gång.
Jag tänker på vad vi förväntar oss av relationer, vad familjen är. På vilka uppoffringar man gör och inte gör för varandra, och vad som alls ses som en uppoffring. Om man alls tänker sig att man umgås med sin familj, eller om man bara är. Existerar bredvid varandra, tillsammans.
Xiaohuis mamma har varit här i ganska exakt två månader nu. Hälsar på, på kinesiskt vis, det vill säga mer eller mindre flyttar in. Hon har lagat mat åt Xiaohui, städat, lagat mer mat, fixat och donat, tassat omkring här i lägenheten, förmanat och gett råd, lagat ännu mer mat. Men nu åker hon tillbaka till Heilongjiang, om två veckor eller så. "Nu är hon inte så upptagen längre, så då åker jag tillbaka." Så länge Xiaohui har mycket att göra är hon här, och backar upp, och åker sedan hem när hon inte behövs längre.
En sådan total kontrast till hemma. Om jag vore väldigt upptagen skulle det snarast få mamma att inte komma och hälsa på, hon skulle vänta tills jag hade mera tid, vänta tills jag har tid att faktiskt umgås, hon skulle tänka att det vore en sak för mycket att ha henne på besök. Vi skulle båda tycka att det vore logiskt. Medan Xiaohuis mamma varit ensam här i lägenheten väldigt mycket under dessa två månader, och nu åker hem när Xiaohui har mindre att göra, när hon hinner laga mat och städa själv. Det tycker de båda är logiskt, hejdå mamma, ses nästa gång.
Jag tänker på vad vi förväntar oss av relationer, vad familjen är. På vilka uppoffringar man gör och inte gör för varandra, och vad som alls ses som en uppoffring. Om man alls tänker sig att man umgås med sin familj, eller om man bara är. Existerar bredvid varandra, tillsammans.
十八大, Artonde stora
Det har varit partikongress, som bekant. Hu Jintao ersätts av Xi Jinping och Wen Jiabao ersätts av Li Keqiang. Ett gäng gubbar i exakt likadana kostymer och röda slipsar ersätts av några lite yngre gubbar i exakt likadana kostymer och röda slipsar (möjligen vågar någon sig på en randig).
Någon dag senare ska jag återkomma med lite översatta axplock ur den floskelsmörja som dagstidningarna bjudit på under kongressen. Tänk hiskelig överanvändning av ord som "storslagen", "ärofylld", "lyckad", "omsorg om folket" och "harmonisk", samt ostiga berättelser levererade av partirepresentanter från landsbygden (varav en karl från Shaanxi levererade dikten "Den åttonde november fann jag nytt hopp").
Men det blir senare. Nu tänkte jag bara komma med några ord om hur stan i övrigt påverkas. Det har till att börja med stått en eller två vakter på praktiskt taget varenda gångbro och i varenda tunnel i innerstan. Jag vet inte om jag tyckt mest synd om de på broarna som skulle stå ute i blåsten hela dagarna, eller de i tunnlarna som inte fick något solljus och bara fick stirra in i vitkaklade väggar.
Vidare utgick det order om att inga vindrutor fick vevas ned under färd på Chang'an-avenyn, vilket fick ett antal taxichaufförer att helt enkelt plocka bort fönstervevarna på bildörrarna. Ingen skulle alltså kunna veva ner rutan utanför Zhongnanhai och skrika okvädningsord eller vråla något om folkligt inflytande, och heller inte försöka kasta något mot porträttet av den store ledaren på Himmelska fridens port.
Chengguan, något i stil med stadsadministrationen, har varit ute och jagat bort tiggare, försäljare och annat otyg från gatorna. Ruan Guangyu i min klass kommenterade bestört att "han med ägg-mackorna" försvunnit och hans frukost därmed uteblivit, och jag är fortfarande tjurig över att min sojamjölkstant utanför östra ingången till campus är borta. Dock brukar de flesta som jagas bort återvända inom tre-fyra dagar, och fortsätta med vad de nu bedriver för business, tills chengguan kommer nästa gång och sätter tillfälligt stopp för affärerna.
Och slutligen. Jag var på Beijing LGBT Center idag och intervjuade Xiao Tie som jobbar där. Det är en ideell HBTQ-organisation som ordnar aktiviteter, tillhandahåller lokaler om man själv vill ordna aktiviteter, samt bistår med psykologisk och juridisk rådgivning. Den 17 oktober, tre veckor innan partikongressen började, kom det dock en polis och knackade på, och bad dem ligga lågt ett tag framöver, då deras verksamhet kunde tänkas störa kongressen. (Märk väl att centret ligger säkert en mil från Himmelska fridens torg.) Så nu har man inte ordnat några aktiviteter på nästan en månad. Kongressen är slut, men man väntar lite halvt på klartecken från polisen om att få dra igång igen. Det är inte längre varken olagligt (sedan 1997) eller mentalsjukt (sedan 2001) att vara icke-hetero i Kina, men att faktiskt slå sig ihop och ha ett HBTQ-center är tydligen att ta sig lite för stora friheter. "Vi får försöka förstå varandra", hade polisen sagt. Ni får förstå att vi inte kan låta er göra vad det nu är ni gör just nu, så ska vi förstå att ni vill göra vad det nu är ni gör senare, efter kongressen.
Någon dag senare ska jag återkomma med lite översatta axplock ur den floskelsmörja som dagstidningarna bjudit på under kongressen. Tänk hiskelig överanvändning av ord som "storslagen", "ärofylld", "lyckad", "omsorg om folket" och "harmonisk", samt ostiga berättelser levererade av partirepresentanter från landsbygden (varav en karl från Shaanxi levererade dikten "Den åttonde november fann jag nytt hopp").
Men det blir senare. Nu tänkte jag bara komma med några ord om hur stan i övrigt påverkas. Det har till att börja med stått en eller två vakter på praktiskt taget varenda gångbro och i varenda tunnel i innerstan. Jag vet inte om jag tyckt mest synd om de på broarna som skulle stå ute i blåsten hela dagarna, eller de i tunnlarna som inte fick något solljus och bara fick stirra in i vitkaklade väggar.
Vidare utgick det order om att inga vindrutor fick vevas ned under färd på Chang'an-avenyn, vilket fick ett antal taxichaufförer att helt enkelt plocka bort fönstervevarna på bildörrarna. Ingen skulle alltså kunna veva ner rutan utanför Zhongnanhai och skrika okvädningsord eller vråla något om folkligt inflytande, och heller inte försöka kasta något mot porträttet av den store ledaren på Himmelska fridens port.
Chengguan, något i stil med stadsadministrationen, har varit ute och jagat bort tiggare, försäljare och annat otyg från gatorna. Ruan Guangyu i min klass kommenterade bestört att "han med ägg-mackorna" försvunnit och hans frukost därmed uteblivit, och jag är fortfarande tjurig över att min sojamjölkstant utanför östra ingången till campus är borta. Dock brukar de flesta som jagas bort återvända inom tre-fyra dagar, och fortsätta med vad de nu bedriver för business, tills chengguan kommer nästa gång och sätter tillfälligt stopp för affärerna.
Och slutligen. Jag var på Beijing LGBT Center idag och intervjuade Xiao Tie som jobbar där. Det är en ideell HBTQ-organisation som ordnar aktiviteter, tillhandahåller lokaler om man själv vill ordna aktiviteter, samt bistår med psykologisk och juridisk rådgivning. Den 17 oktober, tre veckor innan partikongressen började, kom det dock en polis och knackade på, och bad dem ligga lågt ett tag framöver, då deras verksamhet kunde tänkas störa kongressen. (Märk väl att centret ligger säkert en mil från Himmelska fridens torg.) Så nu har man inte ordnat några aktiviteter på nästan en månad. Kongressen är slut, men man väntar lite halvt på klartecken från polisen om att få dra igång igen. Det är inte längre varken olagligt (sedan 1997) eller mentalsjukt (sedan 2001) att vara icke-hetero i Kina, men att faktiskt slå sig ihop och ha ett HBTQ-center är tydligen att ta sig lite för stora friheter. "Vi får försöka förstå varandra", hade polisen sagt. Ni får förstå att vi inte kan låta er göra vad det nu är ni gör just nu, så ska vi förstå att ni vill göra vad det nu är ni gör senare, efter kongressen.
